[youtubeplay id=”WtA4WK5VPnQ” size=”medium”]
Med Bonnie var jag otålig. Så nyfiken på att se vad nästa steg i hennes utveckling var att jag nästan glömde av att njuta av hennes bebislitenhet. Med Rio är det en annan sak. Nu har man ju gjort det en gång och vet att krypa, prata, gå och allt det andra kommer. Ingen jäkt. Och även om hon är fantastiskt kul just nu, Rio, känns det nästan lite vemodigt. Pytteliten kan vinka och hon ålar omkring i raketfart över golven hemma. Inget står säkert längre. Nu är det liksom över. De där minibebismånaderna när hon bara låg stilla och log och var tjock. De kommer inte tillbaka. Aldrig. Det kommer en massa härligt nytt, absolut. Men min lilla tjockbebisplutt blir hon aldrig igen. Fattar ni vad jag menar? Ibland stressar själva tiden skiten ur mig. Jag vill inte att saker ska gå framåt. Inte så jävla snabbt framåt i alla fall. Jag vill inte att varje dag som går är en dag mindre kvar att leva. Jag vill sakta ner det här jävla expresståget.
Asch. Jag skriver om tunga saker och lyssnar på Mauro Scocco. Det är att be om ångestkänslor. Idiotiskt va? Att känna sig vemodig egentligen bara för att man har det så bra att man är rädd att förlora det. Men det är väl så det är. Barn, kärlek och lycka gör en jävligt sårbar.
Måste bara säga en sak out of the blue 😛 Du har sjukt fin röst! Låter som en berättarröst i en film eller saga 🙂
Söt-Rio! Vad duktig hon är på att vinka! 🙂 Även om jag bara har ett barn så känner jag igen mig i mycket va det du skriver. Första 6 månaderna var jag supernyfiken på att se nästa steg, men därefter var det som att tiden hann ifatt mig, som att jag för första gången insåg att faktiskt gått 6 månader, ett halvår(!), och att det gått så fort att det inte skulle dröja länge till innan det gått ett helt år. Nu är min lilla kille 10 månader och det känns som att tiden bara flugit iväg, det känns som att det var nyss han somnade i grodställning på mitt bröst, som han låg helt stilla på filten och kikade sig nyfiket omkring, nu knatar han omkring med gå-vagnen och är så snabb på att resa sig upp och klättra att man får vara efter honom konstant för att undvika att han slår sig och river halva lägenheten. Jag våndas inför att våra lediga dagar ska ta slut och att jag ska återgå till jobb medan han ska vara på dagis. Jättekul för honom förstås, han kommer säkert att älska dagis med allt som finns där att göra, men allt det där som jag kommer att missa då, som någon annan kommer vara först med att se, såna saker känns jättejobbiga. Jag våndas alltså av egoistiska skäl, vilket gör att jag i stället får dåligt samvete.
Som du skriver, ”barn, kärlek och lycka gör en jävligt sårbar”, jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Jag ska försöka tänka på dina ord när min (första) bebis kommer ut snart, så jag inte missar att njuta och leva i stunden. Att det alltid ska vara så svårt 🙂
Så jäkla sööööt!!
När jag tänker sådär, blir ledsen över att bebistiden går så fort, så brukar jag vända på det och tänka att alternativet skulle ju vara att de av någon anledning inte skulle få chansen att växa upp. Det är ju ännu sorgligare eller hur?
Shit vad hon är söt!!!
Håller helt med dig. Rensade bland barnens kläder igår och plockade undan det som blivit för litet. Blev riktigt sentimental. Bodies i stl 56 – har han varit så liten (5mån nu)?! Känner likadant när jag sittet och ammar ibland. Är detta sista gången jag ammar i mitt liv, eller ska vi få fler barn? Fler fantastiska förlossningar och mysiga graviditeter? Jag längtar inte heller så mycket framåt som jag ibland gjorde med mitt första barn.
När du pratar om att sakta ner tåget måste jag ju bara tipsa om låten ”Stop this train” av John Mayer. Jag känner exakt likdant och den är så träffande på något sätt, även om den mer handlar om att bli gammal..
http://www.youtube.com/watch?v=5BTzNX5OMN4
jag tror att man kan inte älska innerligt utan att vara sårbar. tänk vad hemskt om vi tog allt för givet, då hade vi inte varit så tacksamma för allt vi får ta del av.
fin är du! kram
Tänkte precis samma som Emma! Helt underbar röst, så lugn och harmonisk, precis som en berättarröst!
Cecilia! Du skriver så fint. Klokt, roligt och med humor. Håller nästan alltid med dig. Gillar dig!
På pricken så är det!!
PRECIS som jag känner, Cecilia! Sitter i samma sits med lika gamla tjejer som du har och OJ vad jag har ”ångest” över att det går så fort. Särskilt som jag har sagt att det här är sista gången. Ska man aldrig mer…Snyft.
Allt gott!
Åh, Rio er så søt!!!
Verkligen en vacker röst du har. Och så kloka ord du skriver. Jag håller helt med dig. Nu lyssnar jag på låten som någon tipsat om nedan (grymt bra) och tittar på min fina 7-månadersgrabb och skratt-gråter. Livet är så fint ibland =)
Brukar läsa din blogg men aldrig kommentera! Tyckte ditt inlägg var klockrent! Kan få riktiga ångestkänslor på kvällarna när barnen sover. Vill inte förlora detta underbara och intensiva småbarnsliv! Försöker njuta av stunden och leva i nuet… Precis som du känner jag mig vemodig just för att jag har det så bra. Och det är jäkligt tunga känslor…
[…] skit i det. Här skriver hon rakt och bra om varför det är lite smärtsamt att ens bebis blir stora flickan så […]
Min 1 1/2-åring blev jätteglad och vinkade febrilt tillbaka när han såg den här filmen 🙂