När Bonnie var typ fyra månader var vi i New York och hamnade på en middag där en man i sällskapet just tatuerat in sina barnspersonnummer på armen. Jag blev så sjukt taggad på att tatuera mig också (jag hade i och för sig två sedan tidigare, två cirklar i varandra på axeln som jag gjorde i Paris när jag var sexton och på rymmen. Typ. Den andra är sjuttiosju svarta prickar i enrektangel i svanken. Arton var jag när den kom till världen. Ingen av dem särskilt snygg, men heller inget man behöver skämmas över. Jag gillar dem, de är som små souvenirer från livet). Hur som helst. Dagen efter den där middagen hade jag lyckats övertala Per att också tatuera sig och vi stack i väg till ett ställe någonstans och de kunde ta emot oss direkt. Bra. Då var ju bara frågan vad fanken vi skulle göra? Det skulle vara Bonnies namn, det var liksom kirrat. Men hur? Provade lite olika typsnitt men inget kändes riktigt bra. Då testade vi att göra berlockerna, hänglåsen på mitt Tiffanys-armband som jag fick av Per vår första jul ihop. Det kändes okej. Och platsen blev insidan av överarmen. Ett ”P” och ett ”B”. Ett ”C” och ett ”B” på Per. Tatueringen vi gjorde i går blev förstås ett ”R” i samma serie. Så nu har vi hela familjen på armen. Som ni ser. Vill därmed också passa på att ursäkta armhålschocken på bilden ovan.
Jag gillar stället och skulle gärna tatuera något också på andra överarmens insida. Kan bara inte komma på vad.
Lämna ett svar