Älskade Bonnie och Rio, ta inte detta personligt. Ni är två och fyra år och det hör till att vara jävligt jobbiga ibland. Men nu. När det är kväll och jag ska kolla på film och smocka i mig en massa gott, då är jag så glad att ni ligger en trappa upp och sover. Alldeles alldeles tysta är ni. Inget evighetstjatterljud i mina öron. Inga små händer som skojknuffar mig i rumpan så fort jag försöker gå någonstans. Ingen som matvägrar, ingen som kletar ut mitt läppstift över hela huset. Ingen som vrålar ”JAG HADE DEEEN!!!” ingen som flyger på mig bakifrån när jag sitter i soffan och hänger sig i min hals så att jag inte kan andas men ändå inte slutar fastän jag säger till på skarpen – och det får mig att känna mig mer som en klätterställning än en människa.
Och sen ska jag sova och ni kommer väcka mig och gnälla på mig i sömnen och sparka mig ganska så hårt i magen säkert flera gånger, och jag kommer trots det vara alldeles kär i er igen när jag vaknar imorgon. Ska bara glömma den här dagen först.
Lämna ett svar