Efter en lat vecka på stranden rivstartade vi söndagen hemma i Sverige med en plåtning för mama, jag och småbrudarna. Några nya bilder till höstens nummer av tidningen var det som skulle tas. Det där med att stå i en kameralins fokus är en både läskigt och superkul. Inte lika läskigt och superkul som för fem år sedan när jag blev fotad i en studio av en riktig fotograf första gången, med tiden har erfarenheten hjälpt mig att avdramatisera det hela rejält, men ändå, fortfarande lite läskigt och ganska superkul. Läskigt eftersom man blir så fruktansvärt självmedveten så där i blickfånget. Superkul eftersom jag på samma gång njuter av bekräftelsen det ger. Det senaste halvåret, sedan Rio föddes, och vi alla tre har plåtats ihop några gånger, har också en ny faktor lagts till det roliga och det läskiga: svetten. Herregud vad man sprutsvettas av att försöka ha koll på två råspralliga småungar, förmå dem att om inte kolla in i kameran så åtminstone stanna i bild. Alltså inte krypa/hoppa iväg. Gärna glada. Om de ler båda två är det inte alls dumt. Samtidigt ska man försöka stå lite raffigt i några höga klackar och se lagom fashioooooon ut. Kul. Men framför allt som sagt svettigt.

Make up-tjejen Josefine sminkade mig…

…och jag sminkade Bonnies tår. Gröna. Hon valde färg alldeles själv. Rosa på fingrarna och grönt på tårna.

Jag trivdes utomordentligt fint i den här bruna klänningen från Cos.

Smygkikar på resultatet. Linda Alfvegren är en sensationellt duktig fotograf. Rent tekniskt förstås, men också för att hon alltid får den som fotas, även två små vildstyren som Bonnie och Rio idag, på bästa humör.

Klädombyte på Rio. Om hon är medlem i Bloods? Har jag inte berättat det? Thug life i Farsta ni vet.

Här har vi tydligen tappat fokus alla tre. Stackars stackars fotograf-Linda.

Talkin’ to me motherfucker?

Okej. Det blev bra till slut. Hoppas jag. Och Linda, fotografen, tar igen sig med en Alvedon och tidig sänggång hoppas jag.