Ikväll berättade Bonnie för mig sin version av hur det gick till när hon föddes. Asså, det är ju inte helt lätt att hålla sig för skratt när man hör de mest häpmadsväckande teorier lanseras som om de vore självklara sanningar:
Bonnie: Först låg jag i din mage. Sedan, när jag ville komma ut, så knackade jag på (visar med händerna hur hon liksom knackade på insidan av magen) och sen rullade jag ut ur din snippa, mamma.
Jag: Oj! Och hur länge låg du inne i magen då? Innan du rullade ut ur snippan?
Bonnie: Eh…. Kanske… tio minuter?
Jag: Jaha. Men vet du vad som hände sen då? När du hade ramlat ut ur min snippa?
Bonnie: (Storögd och förväntansfull)… nej…
Jag: Då stod det en doktor där och fångade dig.
Bonnie: Men PAPPA då! Vad gjorde pappa? Vaffö kunde inte han fånga mig?”
Hörru Bonnie, inte för att vara besserwisser här, men det tog liiiiiiiiite längre tid än tio minuter innan du var redo att komma ut. Eller ja. ”Rulla ut”. Och i ärlighetens namn var det inte precis exakt så att du rullade ut så där kattlikt och smidigt som du får det att låta heller. Det var snarare så att du drogs ut av en sugklocka efter ungefär ett dygns kämpande. Men, men. Sånt där är ju bara detaljer förstås.
Lämna ett svar