Saknar de här tjejerna väldigt, väldigt, väldigt mycket. Det händer så hemskt mycket i alla de andras liv just nu, och det känns liksom i hela kroppen att vi behöver ses och prata. Man behöver sina väninnor. Oj vad man behöver dem. Och jag är så otroligt glad över att vi fyra; jag, Theresa, Lovisa och Kristin hållit ihop (även om det så klart varit lite fram och tillbaka under den mest turbulenta tonårstiden) under alla år. Jag är ganska säker på att det är det här gänget som hållit mig… normal (nåja). Så fort jag flaxat iväg åt något håll, tappat riktlinjen, magkänslan. Varit rädd eller osäker. Börjat bete mig märkligt/ängsligt/stöddigt (ja ja, man har ju haft perioder man kanske inte är jättestolt över om man säger så) så har de varit där och med varsamma och aldrig svikande händer, puffat mig (och förhoppningsvis är det så vi alla känner för varandra – även om Kristin i och för sig nu när jag tänker på det aldrig direkt varit ute och cyklat i sina livsval) på rätt kurs igen.
Love you babies.
Lämna ett svar