Tänk vad jag gått och varit melankolisk det senaste decenniet, över de passerade och förlorade åren i tidiga tjugoårsåldern, med långa ljusa sommarnätter som aldrig tog slut, hångel, öl som dracks under ett träd mitt i den ljusa sommarnatten tillsammans med vänner som kände sig lika gränslösa som jag. Sommaren har nästan varit plågsam bitvis sedan dess, av bara tanken på att den aldrig mer igen kommer bli som den var då. Aldrig lika förtrollad. Men så har jag tänkt på de senaste vackra, underbara sommardagarna – och särskilt idag när jag kom hem till barnen och min mamma i Sjöängen där jag växte upp och bryggan där jag alltid badade som liten – att sommaren är kanske inte längre lika tveksamt, ängsligt, vibrerande löftesrik och samtidigt så och skör – men ändå minst lika vacker. Att se sina barn skutta fram på den där grusvägen jag själv alltid gick som barn, ned till badplatsen för ett kvällsdopp. Se dem hoppa i och sedan leka uppslukat i sanden – det är kanske det jag med ett svidande bitterljuvt minne kommer tänka tillbaka på när jag är gammal och grå. Minnen skapas ju sällan så att man är medveten om det. Det är först i backspegeln man vet när livet påverkat en som mest.
Fint skrivet 🙂
Har läst din blogg i flera år, sedan du var gravid med Bonnie men tillhör dom som sällan kommenterar. Älskar att läsa dina betraktelser om dina barn! Du lyckas verkligen fånga alla känslor i föräldraskapet när du skriver. Detta med att det inte finns någon som man älskar så mycket som sina barn men att det inte finns några som man kan bli så tvärarg på som dom
Har följt din blogg länge, du skriver så bra! Så roligt att följa ditt liv! Kram
MINNEN – vi bara gråter, så fint skrivet…glöm inte att ta en
Mariestads-öl när du nu besöker alla barndomens platser.
tillbaka till Berlin nästa vecka – NYC och kanske LA i höst,
tänk om jag kommer och ringer på, fniss…
Jag tror, utan minsta tvekan(!!), att det är de minnen du skapar med dina barn idag som du kommer att tänka tillbaka på och inte de du har sedan dina 20-nånting. Du är lyckligt lottad! Det som är härligt med dig är att du verkar inse det och vara tacksam för det. All lycka till dig och de dina 🙂
Fint skrivet. Tänker oxå ofta på att det är nu mina barns barndomsminnen skapas. Som de bär med sig hela livet. Tack för fin blogg. Om livet.
Åå så fint skrivet! Vet precis vad du menar, så skönt att du kan uttrycka det jag känner, trodde mig vara lite ensam:) Kram
Åh saknade Sjöängen!
[…] till snälla var min vän – när hände det?) skriver om melankoning hon känt angående 20-årsåldern som aldrig kommer åter och My skriver om att inte vilja ha barn (när man har dem) och det här är känslor jag väldigt […]