Som återfrälst, eller vad man ska säga, skidåkare – efter två och en halv dag i backen, tänkte jag berätta lite mer om hur det funkade med barnen. För er som också går i skidåkartankar menar jag.
Barnen har aldrig åkt någon form av skidor förut, inte skridskor heller. Vi är inte så vintersportiga av oss helt enkelt. Vi hade packat med pulkor som back up, men hyrde ändå skidor till båda barnen (två och fyra år är de) så att de skulle få testa. Det var ju som sagt en chansning, men att deras stora förebilder de äldre kusinerna var med och redan kunde åka hjälpte nog, för det var som att de bestämt sig redan från början för att de skulle fixa det här.
Vi var i Branäs och där fanns det som ett ”rullband” uppför en minibacke som vi ställde barnen på, och ganska snabbt kunde de åka både upp och ner för det lilla lutet. Det fanns också en mycket pedagogisk knappliftskarusell där de kunde öva på att åka lift. Och det var så kul att vi aldrig höll på att komma därifrån. I början var det förstås kaos med barn som ramlade åt alla håll. Men ramlandet blev mindre och ståendet i pjäxorna allt stadigare ju mer de övade, och snart kunde både Bonnie och Rio åka i en av de kortare och snällare backarna utan stöd. Bonnie fick till och med kläm på det där med att svänga. Och så tog de knappliften upp igen helt själva.
Det var så himla imponerande att återigen få se hur otroligt snabbt barn lär sig. Bonnie har typ fått hybris, går omkring och kallar sig ”proffs” och har helt lagt om framtidsplanerna. Istället för att bli gladiator som länge varit planen, tänker hon nu bli skidåkare när hon blir stor istället. Jag tror faktiskt inte vi gjort någon aktivitet förut som barnen så snabbt fastnat för. Och jag tror hemligheten är att de liksom märkte hur snabbt utvecklingen gick framåt, hur snabbt de lärde sig, och det var förstås peppande.
En annan sak – varför glömmer man så lätt av hur sjukt bra man mår av att vara utomhus? Att grilla korv i ett vindskydd och få röda kinder och ett par fräknar av solen som faktiskt värmde. Allt vad eventuella problem och trassliga tankar heter flyger iväg med vinden.
Kortfattat: de här knappa dagarna var några av de bästa och mest minnesvärda på länge!
Härligt!
Åh, vad kul! Bra för mig att läsa som själv aldrig åkte utför som barn och inte nu heller, men maken vill gärna ta med hela familjen på skidsemester. Detta inlägg peppade mig att försöka. Får bara se till att jag själv får en lektion också 🙂
Tack för härlig blogg! Skidåkning är bara så härligt! Det är verkligen en aha-upplevelse att se sina barn ganska snabbt fixa lift och åka. Jag älskar skidsemester nästan mer än sol och bad! Jag kan rekommendera Björnrike, en härlig skidoas för barnfamiljer! Jag får längta några veckor till!! Fortsätt njut
Ni är på helt rätt spår! Jag är själv norrlänning, uppvuxen med utförsåkning och helt överlycklig att jag kan ge mina barn samma positiva erfarenhet. (Trots att vi bor i Sthlm).
Yngsta dottern började åka vid 3-års ålder och det gick verkligen som på räls. Helt underbart att se och vilken energikick vintersport ger. Jag önskar att alla fick prova på någon gång i livet!
Vi åker oftast till Romme/Borlänge, inte så långt bort, fantastiskt utbud med tanke på närheten till Sthlm och väldigt barnvänligt!
Åh, nu blev man ju lite sugen faktiskt. Jag åkte när jag var liten men slutade helt sen och därför blir det inte att man tar med ungarna och åker. Vi är nog mer sommarmänniskor överlag, vintern väntar vi bara ut… Men nu har vi skaffat skoter så vi tar oss ut i skogen iaf och det är ju superhärligt! Så det där med skidorna kanske kommer det också så småningom… =)
Va kul att läsa! Vi ska till Branäs v.12 och min 4,5åring ska få gå i skidskola och testa på för första gången. Nu ser jag ännu mer fram emot det:) Och visst är det så, att det är underbart att vara ute dagarna i ända och stärka sig med massa frisk luft!