I ett hus som såg ut ganska exakt så här bodde jag när jag gick i andra och tredje klass. Mina föräldrar hade just skiljt sig, och jag och mamma flyttade från lilla Axvall till storstaden Skövde. Min pappa och åtta år äldre storasyster flyttade till Israel och jag saknade dem så att det sved på insidan. Det var ingen smutsig skilsmässa. Inte alls. Mamma och pappa var mycket värdiga mot varandra. Men det gjorde ont ändå. Kanske var det inte själva skilsmässan som var problemet. Utan mer alla snabba förändringar jag inte var riktigt rustad att hantera. Flytten. Uppbrottet. Mammas nya kille som jag inte alls fattade vad jag förväntades ha för relation till. Var det verkligen okej att gilla honom? Svek jag inte… min egen barndom och allt det som varit heligt då om jag släppte in honom. Jag ville vara stor. Klara mig. Men jag var så liten så liten och så väldigt rädd. Rädd att förlora mamma. Så om hon inte hade kommit hem från jobbet på minuten när hon borde gjort det, hade jag hunnit måla skräckscenarier om bilolyckor och ringde gråtande sjukhusen runt omkring och frågade efter mamma. Mitt liv styrdes av tvångstankar. Tog jag inte exakt 2222 steg hem till dagmamman skulle mamma dö i en olycka och då skulle det vara mitt fel. Ibland när hon och killen som fortfarande är min styvpappa var ute och promenerade på kvällarna smög jag efter dem. Gömde mig i buskarna så att ingen skulle se. Men så att jag kunde se, att inget hände min mamma.
Var i Kista en sväng idag på morgonen och gick igenom bostadsområdet som påminde mig om den där tiden i Skövde. Vet inte varför jag berättar det hör egentligen.
Min mamma och pappa gjorde inget fel. De hade inget annat val än att göra som de gjorde och jag har aldrig och skulle aldrig anklaga dem. Folk skiljer sig, det är inget konstigt med det. Men jag undrar om de vet hur mycket det kan trassla till det i själen på ett känsligt barn?
Jag tänker ofta på hur fruktansvärt glad jag är över att jag inte skaffade familj med något av mina ex. Det var inget fel på dem, det är inte det, men vi hade kanske inte allt vi behövde tillsammans och jag vet att jag efter några år varit tvungen att sticka vidare.
Det finns ju förstås inga garantier för att jag och Per kommer vara tillsammans i all evighet heller. Livet är ju svårt att förutsäga menar jag. Men jävlar i helvete vad jag tänker kämpa för att det aldrig blir så.
Cecilia, du är fantastisk!
Amen SATAN vad bra du är! Jag fick på riktigt tårar i ögonen när jag läste detta. Är 41 år, mamma till tre barn som är 7, 16 och 19 år. Dom äldsta har jag sen ett tidigare förhållande som tog slut när barnen var 3 respektive 6 år. Vi skiljde oss också värdigt och har kommunicerat väl under alla år, MEN det är vår upplevelse och jag är väldigt ödmjuk inför att det inte alltid varit särskilt kul för barnen. Och jag kan inte uttrycka det bättre än du skriver på slutet, att jävlar vad jag tänker kämpa för att det ska hålla mellan min man och mig. Kram!
Vad naket och direkt du beskriver detta. Jag har inga egna erfarenheter vad gäller skilsmässor men nog ser man att alla barn påverkas av dem. Alla kompisar vars familjer splittrats, de måste alltid se efter fler, ta hänsyn till fler ja helt enkelt vrida it och in på sig själva för att behaga fler personer.
I helgen när vår lilla familj var på en road trip sade jag nästan precis samma sak som dig till min man; att jag ör glad att han är den jag stadgade mig med för om jag gjort detta med någon av ex:en hade det aldrig hållit. Det hade blivit splittrade familjen och nya vuxna att samsas med – om sitt eget barn. Fruktansvärda tanke. Nä, min man och jag är som gjorda för varandra och jag tänker slåss för oss med näbbar och klor för bättre än såhär blir det inte.
Känner igen mig i det du beskriver, trots att jag inte varit med om en skilsmässa.
Fint skrivet!
Det gör ont i mig att läsa för jag och min sambo håller precis på att separera med två små underbara barn. Jag känner mig som en hemsk person och mamma som utsätter barnen för det här och trots att vi har kämpat och försökt, gått i terapi och verkligen tagit tag i problemen så känner jag sån skam och sorg över att vi gav upp till slut. Givetvis gör vi allt för att barnen ska få en så smidig övergång som möjligt och har en bra relation till varandra, men det är såklart att dom påverkas. Och trots att jag försöker vara stark inför dem så har hela min värld också rasat, och jag tror att dom märker av min sorg oavsett hur mycket man försöker hålla ihop. Det var inte så här det skulle bli, jag hoppas bara att barnen fortsätter må bra och att vi blir lyckligare på varsitt håll.
Har precis skiljt mig, det är mitt livs största misslyckande. Hur kunde jag(vi) låta det gå så här… Jag som vuxit upp där inte någon är skild har väl tagit det för givet 🙁 Inte insett att man måste jobba på det. Till slut är det för sent. Helt förkrossad att mina barn ska få växa upp med skiljda föräldrar och flaxa fram och tillbaka mellan olika bostäder. Vad har jag(vi) gjort mot våra älsklingar. Det var inte så här det skulle bli. Jag är sååå mycket lyckligare utan honom, men hade kanske kunnat vara lycklig med honom om man tagit tag i det innan det var för sent. Hoppas ni håller i hop för alltid 🙂
Cecilia, du är verkligen fantastisk! Sättet du beskriver det här på känns igen och ögonen tårades. För aj, det gör ont att bara tänka på de känslorna igen.
Ja ni. Det är inte lätt med relationer och kärlek. De allra flesta kämpar nog med näbbar och klor för att behålla familjen hel och intakt men lyckas inte ändå.
Jag undrar Cecilia hur långt du är beredd att kämpa? Skulle du kunna se mellan fingrarna med att Per var otrogen gång på gång tex?
Åh Cecilia, ditt inlägg är ”ont-i-magen” bra. Bara tanken att inte få träffa min dotter varje dag gör ont i hjärtat
Är själv ett skilsmässobarn (sedan 8-årsåldern) och vet precis hur det känns.. Såhär 10 år efter fick jag reda på att mamma tänk skilja sig redan när jag var 2, men ”stod ut” för att hon ville att jag skulle bli äldre, mognare och typ ”hantera det bättre”. Jag förstår hennes resonemang, men däremot håller jag inte med.. speciellt inte med tanke på hur illa situationen faktiskt var.
Jag övertygad om att en skilsmässa slår hårt oavsett ålder på barnet. Lever man i ett ohållbart förhållande med mycket bråk och tjafs så är det definitivt ingen lösning att stå ut och hoppas att allt blir bättre med tiden. Mammas ilska och frustration gick istället ut över mig i form av örfilar eller slit i mitt hår.
Jag vet inte hur många gånger jag som liten vaknade mitt i natten av att jag hörde hur mina föräldrar gapade på varandra. Det var bara en massa hat.. och jag minns verkligen hur maktlös jag kände mig.
I mitt fall träffade mamma en ny man efter några månader som totalt förblindade henne med röda rosor och guldhalsband i tiotusenkronorsklassen, PÅ ANDRA DEJTEN! Bakom den till synes idylliska fasaden fanns dock en ”trasig” människa med enorma psykiska problem. Enligt honom var alla deras problem av någon anledning ”mitt fel” och jag skulle bara försvinna. När jag försökte prata med mamma om att jag inte stod ut med situationen fick jag alltid i svar ”men stick då! flytta ut om det inte duger, han stannar!”. Så höll det på i flera år, och det bröt ner mig totalt.
Ett känsligt barn har jag nog alltid varit, men under denna period började en stor osäkerhet rota sig inom mig. Självkänslan och självförtroendet sjönk i botten. Jag tröståt för att dämpa smärtan, samtidigt som jag blev mobbad i skolan för att jag blev lite överviktig.
En dag när jag kom hem från skolan (var 13 år) hade mammas kille täckt över alla fönster och dörrar med mörka handdukar och försökt ta självmord med droger och alkohol. Antagligen blev det droppen som fick bägaren att tippa över. Kort efter det kom mamma nämligen till insikt och tvingade honom att flytta ut.
Idag bor jag ensam med mamma. Det är så svårt att på allvar tycka illa om en förälder, någon som ju funnits i ens liv från första stund. Ibland är hon den enda som kan stötta och få mig att må bättre, samtidigt som hon ofta (både avsiktligt och oavsiktligt) gör mig illa. Det blir nästan som i ett destruktivt förhållande..
Skilsmässan var otroligt jobbig att genomgå och det innebär ju en hel del förändringar att tampas med på en gång. Först flytt från trygga förortsvillan och sedan skulle man flyttas runt som en skottspole hit och dit mellan två nya hem. Det var dock inte skilsmässan i sig som var problemet, utan hur den gick till och hur konsekvenserna hanterades av vederbörande. Om man säger såhär: Man kan inte ta bort smällen, men i de flesta fall har man som förälder makt att påverka hur stor smällen blir, Kan man tillsammans komma fram till lösningar som kanske inte är optimala, men som iallafall fungerar, så har man kommit en bra bit på väg.
Är det något jag också insett så är det hur verkligen hur viktigt det att se sina barns behov. Att finnas där. Prata, lyssna och stötta.
Bra inlägg. Och ett annat perspektiv på skllsmässor om man jämför med happy-happy-skilsmässorna (med denna ”fantastiska” egentid varannan vecka). I vissa fall måste man bara, men jag ser många runt omkring där problemet bara verkar vara att ”glöden” har falnat något, förmodligen delvis pga att man är uttröttad och har drös småbarn hemma.
Kämpa är bra men ibland räcker det inte. Våra liv skiljer sig åt. Vissa par får/har det relativt lätt under livets gång andra får prövningar som gör att relationen helt enkelt inte håller.
Åh, jag kände att jag blev tvungen att läsa ditt inlägg i omgångar, kände igen mig så fruktansvärt mycket! Visst blir man lite trasslig som barn av detta, man förstår ju inte liksom hela konceptet. Jag förstod ju knappt konceptet att vara gift, varför är mamma och pappa tillsammas hur kan man då förväntas förstå varför man inte vill vara det längre. För mig så innebar det att komma till sverige med mamma och syster och lämna äldre syskon hos pappa i Miami. För mig var detta fruktansvärt svårt för jag var verkligen verkligen fäst vid min pappa. Att min mamma sedan gifte om sig och skiljde sig två gånger till har ju inte hjälpt saken men, som vuxen kan jag förstå varför, de förhållanden hon hade var ohållbara. Men oh..jo visst känner jag igen där där ångesten och rädslan. Jag gjorde mitt bästa för att vara perfekt så att inte jag också skulle bli lämnad, duktig i skolan, hjälpa till hemma/i samhället det är ju prestationsångest som jag lider av än i dag och kanske kommer att lida av i resten av mitt liv. Nu har jag barn själv men det tog lång tid för mig att lita på någon tillräckligt för att skaffa barn och jag känner som dig att jag kommer att kämpa med näbbar och klor för att hålla ihop min lilla familj..
Vad bra skrivet! Mina föräldrar skilde sig när jag var 20 så jag har inte samma upplevelse som du. Men det var jobbigt ändå eftersom jag fortfarande bodde hemma och hade småsyskon som skulle välja hos vem vi skulle bo. Jag är nu gift själv och har två barn och känner precis som du att jag ska kämpa för allt det är värt för att hålla ihop med min man. Nu är det inte direkt en kamp att kämpa för vi har det himla bra ihop, men man får aldrig glömma att ständigt jobba på och underhålla äktenskapet! Om inte bara för sin egen lyckas skull så absolut för barnen! Därför är bla lördagsdejterna och annan egentid som par så viktiga!
Fint skrivet! Mitt lilla barn-jag blev också oerhört ärrad för jag hade föräldrar som borde skilt sig, men som höll ihop ”för barnens skull”. Jag har bestämt mig för att aldrig utsätta mina barn för det. Med det inte sagt att jag kommer ge upp mitt äktenskap bara om det är lite knackigt, men om jag och min man skulle vara lyckligare isär tror jag att våra barn skulle må bättre i längden av att vi separerade!
fint skrivet och intressant ämne. har dock en fråga om bilden: jag är uppväxt i kista och tycker detta ser ut som husby eller akalla. för mig ganska stor skillnad på dessa förorter kontra kista som jag alltså inte tycker förtjänar att ”skrivas ned” som denna bild gör…
Fint att du delar med dig. Kram
Fin text som berör!
Till lina: vart/hur skriver Cecilia ned Kista? Hon visar ju bara en bild, som hon säger liknar det hus hon bodde i…
Tack för att du delar med dig!
Jag är också skilsmässobarn, och känner igen mig i det mesta.
Jag VET att det bästa för barnen är att ha tillgång till båda sina föräldrar så mycket som möjligt, om det går.
Och att föräldrarna är tydliga med att det aldrig varit barnets fel att det tog slut, och att föräldrarna lyssnar & är lyhörd för barnets känslor.
nej, jag misstolkade kanske att bilden var tagen där hon hade varit idag; dvs kista: ”Var i Kista en sväng idag på morgonen och gick igenom bostadsområdet som påminde mig om den där tiden i Skövde. ” ber om ursäkt isf!
Usch, vad hemskt. Man skulle önska att det fanns ”lyckliga” skilsmässor, men det är väl i princip omöjligt när det finns barn inblandade…
Sorgligt och fint…
Åh vad jag grät när jag läste vad du skrivit. Du skriver så bra.
Jag har ingen egen erfarenhet av skilsmässor. Men jag kan tänka mig att det sårar och gör ont i alla, hur bra än föräldrarna sköter allt. Kram till dig.
Underbart skrivet! Mina föräldrar skilde sig när jag var 20 och det gjorde också ONT. Kommer också kämpa här hemma – av olika anledningar
Mina föräldrar skilde sig nyligen, jag är 36 år. Även om jag stöttade dem i beslutet (bättre att de är lyckliga var för sig än olyckliga tillsammans) inser jag nu att jag ändå alltid kommer att uppleva det som ett svek- min vuxenhet till trots. De har tagit bort den familjegrund jag stod på och påverkat alla mina familjeminnen. Särskilt svårt är det när jag ska berätta för mina egna barn om min familj som ju faktiskt inte längre finns, jag får liksom betona den lite mer än min sambos för att alla ska förstå att även jag har haft en fin barndom skilsmässan till trots! Så, en separation påverkar kanske långt mer än man kan föreställa sig…
Låter inte som att det var själva skilsmässan i sig, precis som du själv säger, utan mer hur den hanterades och de snabba och väldigt extrema förändringarna i din och din systers liv. Att splittra på syskon på det sättet och att föräldrarna väljer att just i det skedet bo i olika länder låter inte speciellt genomtänkt….Men att hålla i hop för barnens skull tror jag inte ett dugg på. Finns många exempel på människor som bara undrar varför deras föräldrar inte skilde sig mycket tidigare.
Igenkänningsfaktor!
Igenkänningsfaktor för mig med, detta med den enorma ångesten & rädslan att det skulle hända mamma ngt, hoppade på brunnar & räknade steg etc etc…det var helt utmattande..mina föräldrar skildes dock inte, men hade det inte särskilt bra, min far dog sedan & mamma träffade en ny man, direkt, jag upplevde precis det du beskriver med att man inte hade en aning om hur man skulle hantera det hela. Vi flyttade runt mkt & jag tror att det eg är det som gjort störst skada el iaf satt sina spår i mig, det var i känslig prepubertal tid & jag kände mig ensammast i hela världen, för mina sysko som var äldre kunde bo kvar i vår stad & behålla sina kompisar, jag fick skaffa nya vartän vi flyttade. Allt detta har gjort mig rädd på ngt vis att binda mig & skaffa barn, Jag fick bli min egen trygga punkt & det har nog gjort det svårt att släppa in folk. riktigt nära..Så visst är det så, det trasslar till barns känsliga själar, oavsett om det är uppsplittringar, skilsmässor el andra omvälvande saker & jag tror faktiskt att dagens föräldrar ,den generation (jag är född på 60 talet men även 70 talister) efter våra föräldrar är mkt mer försiktiga & medvetna om dessa saker & vilken omvälvande sak det kan vara för ett barn med separationer. Tack för ditt fina inlägg!
Har precis läst antologin ”Happy, happy” inför en kommande bokcirkel. Den var verkligen läsvärd. Jag kommer också att kämpa med näbbar och klor för att min man och jag ska vara en lycklig familj med våra goungar. Man hör ofta i dag att människor ”ger upp för lätt” och verkar köpa skilsmässan på Konsum. Men i ärlighetens namn tror jag att många par kämpar i döda förhållanden där sådan kyla förekommer att barnen kan bli mer skadade om föräldrarna håller ihop för ”deras skull”.
Jag är själv skilsmässobarn och kan känna igen mig i mycket av det du skriver.
Tyvärr jag har också skilt mig för något år sedan och det skär i hjärtat att tänka på att mina barn kanske känner så här… Men samtidigt är det inget alternativ att stanna i ett väldigt olyckligt förhållande för barnens skull. Jag tycker inte att barnen ska växa upp och tro att det är så det ska vara att vara gift… Det känns verkligen som ett stort misslyckande att skilja sig, det var ju inte så jag hade tänkt mig livet precis. Men ingen kan i alla fall säga att jag inte försökte, jag kämpade i många år.
När man skiljer sig så har man inget val. I alla fall är det min upplevelse. Men det är ett misslyckande även om jag och även barnen har det bättre utan att leva med deras struliga far. Men misslyckad som mamma ur det perspektivet får man ju känna sig livet ut.
Lina; Du har så rätt jag bor i Kista och denna bild är INTE från Kista! Möjligen Husby..
Lite trist när en del har så himla svårt att skilja på Kista, Husby och Akalla!!
Tack för en otroligt bra text! Tårar faller. Är själv skilsmässobarn. Eller var, jag är ju inget barn längre. Man tänker inte så ofta på vad det innebär och hur det formar en. Men nu när vännerna börjar gifta sig så har jag insett att att jag gärna skjuter på mitt ev. Framtida Bröllop så mycket som möjligt. Jag har inte bråttom. Tanken finns där i bakhuvudet; gifter man sig inte så kan man heller aldrig skilja sig.. tråkigt att tänka så, men jag misstänker att sådana tankar kommer från en uppväxt som innehöll skilsmässa. Tack för en superduper blogg 🙂
Menar du att alla som är skilda inte har kämpat eller vad? Klart det är jobbigt för barnen. Det är jobbigt för alla. Men livet tar inte slut. Det kan t o m bli riktigt bra igen. För alla. Vem vet Cecilia. Du kanske blir lämnad en vacker dag. Det kanske inte kommer spela ngn roll hur mycket du kämpar då? Men man överlever det och livet vänds så småningom och blir bra igen.
Hanne: Nej, jag menar förstås inte att de som skiljer sig inte kämpat. Men jag är ganska säker på att det finns dem som ger upp för lätt. Efter ett år som varit tråkigt. Faller för frestelsen och är otrogna. Såna grejer. Det är för att förebygga sådant som eventuellt skulle kunna leda till skilsmässa jag tänker kämpa. Försöka vårda förhållandet så mycket jag kan. Ta hand om det liksom. Vad sedan Per gör eller känner kan ju inte jag råda över. Och det är väl lite det jag menar med att man aldrig vet vad livet ger. Men oavsett det tänker jag lita på honom fullt ut hela tiden. Allt anat vore ju förskräckligt slöseri med tid och känslor.
Mina föräldrar är skilda, eller dom slutade att vara tillsammans när jag bara var ett litet barn vilket har resulterat i att en av mina föräldrar lixom skaffade en till familj efter det. Nytt barn med den nya personen och jag har alltid sett detta som något positivt. Jag älskar hur min familj ser ut idag, men det jag hatar är alla människor man möter som måste sätta namn på dom relationerna som finns i min lite annorlunda familj. ”Han är inte din riktiga pappa?” ”Den är ditt riktiga syskon men den är bara ditt halvsyskon?” Vadå halv? Alla i min familj är på riktig och det finns inget halvt eller låtsas med någon av dom. Kan inte förstå varför detta typ blir ett problem för människor, jätte tröttsamt.
Den må vara fin utanpå men det är en Renault under skalet!!! Nej nej…leta vidare! Tack för en fantastisk blogg!