Om bara några veckor fyller Rio ett år. Jag minns hur det var för ganska exakt ett år sedan. Den sjätte oktober hade jag Me & I-partaj här hemma, och jag vet att jag laddade mentalt i säkert en vecka, och att jag var helt slut – men väldigt nöjd (efter att ha varit helt gravid-trött-isolerad i evigheter kändes det som var det fantastiskt att träffa kompisarna!) när det var över. Jag vaggade omkring. Lipade över allt och inget så gott som dagligen. Var sjukt nervös inför den stundande förlossningen.
Nu när den lilla korven precis börjat gå sina första stapplande små steg (fast än är det nog några veckor kvar innan hon vågar släppa sargen och gå helt fritt) tänker jag på hur olika min inställning varit till de båda barnen. När Bonnie var ett tyckte jag på något vis att hon var i stort sett färdig. Att jag hade sett alla hennes personlighetsdrag och visste exakt vilken människa hon skulle bli. Jag tyckte nog att man kunde förvänta sig både det ena och det andra av henne (asså inga stora grejer, men typ att hon skulle förstå allt (nej inte allt – bäst att vara övertydlig här, det finns läsare som älskar att tolka ordagrant – men mycket) av det jag sa till henne. Kort sagt; jag tyckte att hon var en stor tjej. Med Rio är det precis tvärtom. Jag har nog sett henne som nyfödd tills typ… förra veckan, när hon plötsligt ställde sig upp på golvet och började trampa omkring på egna ben och det slog mig att herrejävlar. Min minibebis! Min minibebis ÄR ingen minibebis.
Hon är så fantastiskt festlig lilla Rio. Så godmodig och lugn – tills något händer; man går från sandlådan, tar i från henne kristallglaset hon lyckats norpa och sitter och leker med – då jäklar får man veta att man lever. Då skäller hon ut mig så att håret flyger bakåt. I nästa sekund garvar hon så att tjockkinderna hoppar. Hon skrattar mycket min lilla stjärna, och när hon gråter kommer det stora, blöta tårar. Där emellan är hon tyst som en mus och snabb som en vessla. Och kramig. Älskar att sitta i famnen, och då lutar hon kinden mot bröstet och lägger armarna om en och bara sitter där. Och minsta oro eller skav i själen släpper. Bästa sortens terapi. En Rio-kram. Då blir jag lugn. Och… hel.
Känner ni igen det där? Att första barnet blir stort snabbt i ens egna ögon, medans det andra är minibebis jättelänge. Och jag undrar vilket som är närmast sanningen? Underskattar man andrabarnet, eller överskattar man förstabarnets utveckling? Och sen då? Om man får ännu fler barn? Var hamnar man då?
Heeerrreguuud så fort det året har gått!! Syns at jeg nyss leste overskriften; ”and her name is Rio!” Milde, jeg kan ikke fatte at det har gått et år! Men det har vært et år med mye morsom og inspirerende lesning! Høy gjenkjennelsesfaktor og masse feelgood-vibes! Takk! Håper at jeg får sjansen til å treffe deg og dine skjønne jenter en gang! Per også, for den saks skyld! Ha en strålende dag! Klem Hanne Elise.
Herregud jag blev rörd och började fälla tårar,vad fint du skriver om Rio. Har också 2 tjejor i ung samma ålder så jag känner igen mig i det du skriver.Hur underbart är det inte att två barn av samma föräldrar kan bli så olika med;) Ha en skön höstdag/Karro
Min lilla är 3.5 månad o imorse insåg jag att vi måste ta fram en större storlek på kläderna till henne. Min lilltjej, min lilla som är inte så liten längre. ja jag vet att hon fortfarande är ”liten” men inte sådär hjälplöst liten som när de är nyfödda. Hon är på god väg att rulla runt, vill bara stå upp o ler o kommunicerar på sitt sätt.
Med storsyster tänkte jag framåt hela tiden, var inte så här o nu. Då var de hela tiden, nu lär hon sig snart.. snart kan hon..
För min egen del tror jag att de handlar mycket om att vi inte ska ha några fler barn, sambon tycker att 2 räcker gott (själv vet jag inte riktigt vad jag tycker) som gör att jag får lite lätt panik, när jag inser att de går alldeles för fort o att jag inte hänger med. Sen så har man en till att ta hand om så därför vakar man inte som en hök över nummer två, på gott o ont.
Samtidigt som jag ser framemot att se hur lillan kommer att bli när hon är lika gammal som storasyster, som är 3.5, eller bara hur de blir om några månader när de kan ”leka” lite mer med varandra. Det är så fantastiskt att redan nu se deras samarbete o se hur glad lillasyster blir att se storasyster och vice verca ( storasyster blir dock inte alltid lika glad att se lillasyster =), hon känner av konkurresen).
Blev ett väldigt pladdrigt inlägg men jag hoppas att kontentan kom fram i alla fall, annars skyller jag på ammninghjärnan =).
Det är härligt med barn, varje ålder har sin charm. Det viktiga är att stanna i nuet. Det går så fort. Har själv fem barn, de stora som kliver mot vuxenlivet, en som snart fyller tonåring och de yngsta (tvillingar) som går andra året i skolan. Med den spridningen så behövs split vision. Olika behov.
Njut av tillvaron!
Hej Cecilia! Min minibebis fyller också snart ett år. Och nä hon är heller ingen ingen bebis längre, hon är snart ett barn. Hon går sedan 1½månad och har inga hämningar. Hon kommer säket blir stunt-kvinna. (Go Girl!)
Jag känner igen det du beskriver. Jag tror det är så att med första barnet är allt så nytt, man är mer försiktig och nojig. Så upplevde vi det i alla fall. Andra barnet hänger mest med. Man har mer koll på vilka utvecklingssteg som barnet kommer ta och det är inte nyheter längre. Det är nog i det som det du beskriver ligger. Så är det för oss. Vår stora tjej är 4 år och jag har sett henne som ”klar” länge, men det kommer nya grejjer hela tiden och hon blir bara mer och mer härlig. Förstår inte var alla mammakärlek kommer ifrån, finns inga gränser för hur underbara mina och andras barn är.
Flickorna är mycket olika både till stättet och i utveckligstakt. Den stora är lugn och försiktigt och testar inget förrän hon vet att hon klarar av det. Den lilla testar, kan inte, funderar i ett par dagar och sen gör hon det bara. Helt galet roligt att se. Och inte många blåmärken heller.
Kanske inte mycket till svar på din fråga/reflektion. Men mina tankar om saken i alla fall.
Må gott!
Så fint skrivet!
Min mini-bebis är nästan på pricken 8 månader nu, och jag tror att i en liten plats i mitt hjärta kommer hon för alltid vara min mini-bebis.
Kram från Sanna och Elsa
Men jisses! Är hon snart 1 år? Jag har gått omkring och trott att hon är så pluttigt liten ju! Jag trodde hon var säkert ett halvår mindre än min lille kille, men han blir 14 månader på söndag så det stämde ju inte riktigt. 😮 Hur som helst håller jag på att dö av bilden, så jääädra härlig! Haha, både hysteriskt rolig och söt på samma gång! 🙂
Svara på frågan kan jag tyvärr inte göra då jag bara har en liten än så länge, men jag känner igen mig i det där att man tror att dom ska förstå mer än vad dom gör. Samtidigt som jag tycker att han är stor nu så är han fortfarande en liten plutt emellanåt. Det är väldigt splittrat det där. Men när han kutar runt och busar eller när vi sitter och läser bok och han upprepar ord som jag säger känns han väldigt stor, när vi däremot myser i soffan och han vill ligga i knät, precis som när han var miniliten, och dricka vällingen – DÅ är han min lilla bebis.
Exakt!
Fantastiskt bra beskrivet! Precis så är det. Min minsting Noah fyller snart 2 (!) men han är fortfarande familjens bebis… Speciellt för storebror Theo, 3.5, som ständigt säger ’nej Noah får inte vara med, han får leka med de andra bebisarna!’ Fortsätt gosa, snart springer hon ut på egna äventyr!
Grattis lilla Rio!! Min egen guldklimp fyller också snart 1!!! Så jag går också omkring & tänker tillbaka på den här tiden förra året då man var så stor & härlig, fylld av nervositet & förväntan…. Sedan hela detta första året, så fort det har gått!!! Jag vet inte hur det ligger till med det där med över & underskattning, men jag jag själv känner igen mig i vad du skriver om Bonnie, för jag känner att min kille är SÅÅÅ stor nu!!! Men det är helt klart uppenbart att han inte fattar det jag säger till honom eller så är han redan nu super bra på att ignorera sin lilla mamma, ja pappa med för den delen!!! Kram på er =)
Oh ja. Min lilla minsting fyller tolv, är lika lång som jag, har storek 42 i skor och armar och ben som aldrig tar slut. Kantig, på gränsen till nya världar, tuff som vill allt och inget. Och samtidigt så oändligt mjuk och kramig och mammas lille plutt när ingen ser.
Förstår precis!!!!!
Underbar läsning när du beskriver Rio (Har en son som är lika gammal, dock enda barnet än så länge)!
Kan bara hålla med. Min minibebis fyller tre i december och stora tjejen 5 år i januari.
Undrar också hur det blir när en ev 3:a kommer om den då tar över minibebisens roll…
Grattis i förskott till fina Rio!!
Vår trea har varken för lite eller för mycket förväntningar tror jag. Nu hinner vi helt enkelt inte. Och hon är hur harmonisk som helst. Det är så jag undrar hur JAG kan ha fått detta coola barn. Tror att det varit bra för henne att bli lämnad ifred. Inte så mycket fokus liksom. Hon är med på allt, blir buren och kramad. Älskad. Men slipper kraven som jag ställt på min äldsta son och slipper bli belastad med dåliga samvetet jag kände med tvåan.
Så är det hos oss.
Grattis Rio.
Blev lite ledsen i ögat när jag läste. Jätte fint skrivet tycker jag och jag känner igen mig själv i det du skriver!
Gillar din blogg, dina texter är roliga och rappa men inehäller ändå sååå mycket kärlek!
Ha en fin dag!
haha vilken rolig bild.
Har varit på teambuilding idag o där snackade vi om att vi ska bli bättre på att ge feedback. Börjar här o säger att du har väldens bästa blogg. Känner igen mig så i vad du skriver. Vilken underbar bild på din dotter! /Helena