Nu när vi är fyra i familjen umgås man av naturliga skäl inte lika ofta ensam med Bonnie. Rio är ju oftast med, och det är förstås mysigt på sitt sätt, men det händer något särskilt när man är själv med bara ett barn. Det finns ju plötsligt så mycket tid och man kan bara gosa , kramas och pussas hur mycket man vill. Igår eftermiddag stack jag och Bonnie själva in till stan. Först gick vi på ett barnkalas ordnat av Barnshopping.se (smart grej förresten, en site som har koll på alla barnrelaterade butiker och produkter, bara att gå in där och söka efter det du behöver), Bonnie fick ballonger, klappa kaniner och en fjärilsformad ansiktsmålning (sjukt maxat tyckte hon) – desutom fri lejd till ett bord med godis. Sjunde himlen med andra ord. När kalaset var över ville vi ändå inte riktigt åka hem, så vi dröjde oss kvar i city. Fikade i solen på Norrmalmstorg och hamnade sen – vips! – på Acne där Bonnie var ett så förskräckligt peppande smakråd när jag provade jeans att jag kom hem med inte mindre än tre nya par, ett par till Per och två till mig. Vad stor hon har blivit, min lilla, lilla, lilla valp. Så redig och mogen. Emellanåt i alla fall. Och däremellan fortfarande bara en liten bebis. Men det är väl just såna de ska vara i den här åldern. Både små och stora samtidigt. Och vilken mäktig känsla det är att liksom umgås – hänga, kommunicera, prata över en fika – och inte bara ta hand om, sin egen dotter. Fattar ni vad jag menar? Ibland får jag fortfarande nästan rysningar av någon slags välbehag och plötslig självinsikt när hon kallar mig mamma, jag tittar in i de där blå ögonen och slås av att hon faktiskt är min. Hälften av mig. Mitt barn. Kommer det alltid vara så?
Den känslan beskrev du bra, jag känner igen mig till fullo. Jag kan dock inte svara på om det alltid kommer att vara så då min dotter är i samma ålder som din Bonnie, men jag kan inte tro nåt annat. Jag ska verkligen försöka ta mig tid att bara var med min stora tjej nån dag emellanåt när nästa barn kommer i sommar, Ha det fint! /Petra
Så vacker skrivet. Längtar efter att ha någon som är hälften av mig. Mitt barn. <3
Det där sista du skriver är den bästa känslan som finns, heeeelt underbar!
Eller när någon säger till mig: ”…din son…” Herregud! Jag har en son, som är min. Och han är det bästaste och vackraste som finns och inget kan i närheten ge mig så mycket hjärtgalopp som han.
Åh vet precis hur du känner! Det är så speciellt!!! Kändes verkligen i hjärtat…Känner att jag måste försöka få lite mer tid med min äldsta kille…inte lika lätt när de är äldre och har fullt upp;) Ska bli målet den här veckan!
Hallå!! Visst är det härligt när man kan börja ”umgås” med sina barn… Och nej, man slutar nog aldrig att förvånas att faktiskt ens barn är hälften av en själv… Tänk att man kan åstadkomma något så perfekt med bara lite kärlek!! Ps. Har något i present tull Rio som jag skulle vilja ge henne, samtidigt som den skänker er en stunds lugn förhoppningsvis… Idén att ge er en sådan kom när jag läste om er bilresa i påsk!! (Vill inte avslöja vad det är…) Mvh Mia.
Det kommer alltid att vara så. Om ett år är min dotter, mitt äldsta barn, vuxen. Och mer än någonsin kan jag förundras över hur vacker och klok och fantastisk hon är. När jag ser in i hennes ögon så ser jag en fin människa, en alldelse egen individ och samtidigt den där lilla, ljuvliga pluttan som för drygt sjutton år sedan låg i min famn. Samma rysningar av välbehag och en otrolig stolthet att få vara hennes mamma.
När min man var borta en natt med jobbet passade jag på att lämna bort vår yngsta (som behöver vänja sig vid att sova borta – extremt mammig eftersom det här med barnvakt inte är lika lätt när man har två!) och ha en kväll och natt ensam med vår äldsta och OJ så mysigt vi hade!! Hon är lika gammal som Bonnie och precis som du säger, så redig och samtidigt pytteliten såklart! Måste göra det igen, tack för att du påminde! : )
Åh, hög igenkänningsfaktor på det här inlägget. Min lilla är precis snäppet äldre än Bonnie och det är en himla härlig ålder de är i!
Ja, det är nästan en sjuk känsla. Och jag känner samma lika nu när de är 15,15 och 16. Men samtidigt känner jag att de börjar bli färdigbakade och ska fasas ut i det riktiga livet.