Jag är verkligen ingen ensammänniska, å andra sidan heller inte typen som jämt måste ha folk runt mig. Men den där typen som semestrar på egen hand och som måste vara ifred för att må bra, den är jag inte. Men. Det är ingen dum idé att se till att ha en stund för sig själv då och då, och koncentrerat ägna sig åt att samla ihop sig och sina tankar och känslor. I Stockholm brukade jag ta den där stunden på tunnelbanan och under promenaden under ekarna från Farsta centrum och till barnens dagmamma. Nu för tiden gör jag det i bilen. LA-livet, ni vet. Och alldeles särskilt på måndagkvällarna när jag åker hem från min fotokurs i Westwood, genom Bel Air och längs med hela Sunset boulevard. Hur den i börjar slingrar sig genom grönska och sedan blir det ljusar och tätare mellan husen, och de hippaste hotellen ligger plötsligt på rad. Enorma billboards längs med sidorna, och tatuerade ölfulla som röker utanför Whieskey a go go på Sunset strip. Det är som att resa genom en hel värld, och med musik på högsta volym; Nirvana, Fleetwood Mac och Pearl Jam för att det är vad min favoritkanal brukar spela så dags på dygnet – känner jag mig på härligt sätt distanserad från allt det där. Som att jag åker förbi i smyg och iakttar, ensam med mina tankar. Så går man igenom sådant som skaver, säger till sig själv att skärpa sig vad gäller somligt, förlåter sig själv för att man skrikit för högt åt barnen på morgonen, tänker att man är okej och att det är lugnt att göra fel i bland. Rensar bort gammalt skräp som ligger och kluckar där inne i huvudet nånstans och ger plats för nya tankar och känslor som får komma. Älskar den där fotokursen, men den 40 min långa resan hem är nästan lika underbar.