Visst har jag berättat att Rio är världens snabbaste smygarbebis och att hon har periskoparmar som kan bli minst två meter långa? Idag har Rio varit med mig på en plåtning på Djurgården. När vi var klara åt vi lunch på Djurgårdsbrunn. Det var med minimarginal jag hann rädda min mat, ett härligt grillspett med scampi, tonfisk och pilgrimsmusslor från att åka i backen. Och då satt hon ändå i vagnen snett under bordet och borde rimligtvis inte ens kunna nå upp. Sekunden senare låg plötsligt fotografens hundratusentalskronors kamera på marken. Och i vagnen en nöjd och plirande smygbebis som tyst som en vessla och på ett fullkomligt obegripligt vis lyckats göra sig så lång att hon fått tag i den mitt på bordet. Kameran klarade sig dock helskinnad tackar som frågar. Puh.
Men vilken tur att karmeran klarade sig! Fatta ångesten annars… Förstår inte hur de kan få tag i allt, de små liven. Ser att ni kör Emmaljunga nu, visst är det ljuvligt 🙂
Åh gud, jag blir alldeles kall av att tänka på de där sekunderna innan man vet att kameran klarat sig. *ångest*
haha, jag känner igen det där, jag har en liten kille som är en månad yngre än rio. både ben och armar vecklas liksom ut som små teleskop på dom där små! för att inte tala om det lilla periskophuvudet som spejar i sängen på morgonen. så gulligt!