Jaha. Här ligger jag och KÄMPAR med att återanpassa mig till LA-livet, som ni ser. Det är inte lätt, det är det INTE.
Jorå. Det det är faktiskt ganska lätt. Och inte för att livet ser ut så här varje dag direkt, men efter tre veckor själv med barnen har jag inga större problem med att lämna över ja… allt till Per medan jag pustar ut en aningens.
Flygningen gick bra! Den här gången med! Barnen skötte sig och de 11 långa, trånga timmarna på planet sprang iväg.
Jag börjar nästan bli stöddig och tycka att jag är lite av ett proffs på det här med att flyga långt med småbarn. Jag drar till med mina hittills mest lyckade tips helt enkelt!
* Var noga när ni bokar biljetterna och undvik för många och för långa byten. Tänk också på när på dygnet ni flyger – och välj en flight som innebär att barnen kommer sova bort en del av flygtiden.
* När det är dags att sova – bädda ner barn/barnen på golvet. Där sover åtminstone en bra och länge!
* Förbered dem mentalt på att flygresan kommer ta så lång tid att de inte ens kan föreställa sig det. Och att de kommer behöva sitta blickstilla i en evighet – men, att fördelarna blir att de kommer ha fri tillgång till så mycket skärmar, filmer och godis de överhuvudtaget vill.
* Snåla in på spel och filmtid dagarna innan resan så att spel- och filmsuget är ENORMT när ni väl sitter på planet.
* Packa med en hög böcker – en bra tidsdödare att varva spel och film med.
* Pysselböcker! Pressbyrån och liknande ställen har klistermärkeshäften och liknande saker som i bästa fall slukar timmar.
* Snacka ihop er innan resan, prata om vad det är ni ska ta er igenom och gör klart att nu gäller det att man är stor och sköter sig, att det inte är läge för gnäll eller utbrott – bygg upp en teamkänsla och ”nu jäklar ska vi fixa det här”-spirit.
Sen finns det ju förstås inga garantier för att allt går vägen ändå, vad som helst kan ju som bekant hända i sällskap av småttingar – men jag tror verkligen på skapandet av en ”nu ska vi klara det här tillsammans”-känsla. En annan viktig och kanske självklar grej är förstås att bulla upp med rejält med underhållning av olika slag – och förbered dem på att det ska sovas på planet också så att de ser den grejen framför sig och är inställda på det.
Reser du ihop med en vild ettåring? I sådana fall har jag tyvärr inga andra tips än att ställa in dig på att denna resa kan mycket väl komma att bli de längsta timmarna i ditt liv och du kommer att ha spenderat ungefär sju timmar promenerandes fram och tillbaka i mittgången. Men man överlever det med! Som tur är är det inte som man brukar säga resan som är målet i det här fallet – går allt åt helvete är det bara att försöka bita ihop och tänka att this will pass too.
Lämna ett svar