Jag åkte hiss mellan ett par våningsplan i Farsta centrum tidigare idag, och under den här korta resan skickade doftminnet mig tillbaka till glasklara bilder och känslor som jag fortfarande minns med skärpa, trots att det gått snart tjugo år. Det luktade öl. Öl och motorolja i det där tråkiga, trånga lilla utrymmet. Men i min värld doftade det Jimmy och Sammy.
Killarna jag skrev om i mina dagböcker, killarna jag trodde att jag älskade, och som jag trodde… inte älskade, nej, absolut inte, men kanske… såg? – mig. Då. När jag var fjorton, femton och mopeder och folköl var både spännande och livsfarligt. Hur jag ibland fick sitta bak på någons trimmade DT. Och jag lutade mig mot hans skinnjacka, låtsades att han brydde sig lika mycket om att jag satt där, som det betydde för mig att få vara i hans närhet. Hur det kunde gå kväll efter kväll utan att jag sa ett ord, jag bara fanns där, och hoppades att de skulle älska min tystnad. Att de skulle ringa snart igen och fråga om vi kunde ses. Medan jag väntade knölade jag ihop mina kläder som doftade av honom; mopedbränsle, Lagerfeld Photo och öl, höll dem i famnen i den smala sängen i mitt grönmålade tonårsrum och bad böner till den gud jag lärt mig om när jag konfirmerades samma år – snälla, snälla – kan du inte bara göra så att han tycker om mig?
Hissdoften fick mig att minnas hur jag brukade hoppas att han skulle bli full snabbt, men inte för full, inte så där att han skrek på mig och kallade mig hora, utan snällfull. Så där så att han nästan, nästan ibland kunde antyda att jag faktiskt fanns. Fanns i hans värld. Han hatade mig i alla fall inte. Det räckte. Räckte för att jag skulle älska honom ännu mer. Gav den där desperata kärleken som sved och värkte på insidan bränsle att orka vidare. Att inte ge upp. De där ynkliga orden som egentligen inte var ett skit. Det och mitt doftande klädbylte.
Jag hade kunnat göra allt för honom. Jag minns när familjen skulle åka till Liseberg en dag. Jag var fortfarande i den åldern att nöjesfält var etta på listan över roliga saker att göra. Men jag ställde in. Stannade hemma. Vid telefonen (ja, alltså, det här var långt innan mobil var något som fanns i var mans ägo). För att han sagt att han skulle ringa. Men det gjorde han förstås inte. Och när han väl gjorde det, tre veckor för sent, var det mamma som svarade och hon skämde förstås ut mig. Skällde på honom för att han inte presenterade sig ordentligt. Hur hade hon kunnat veta att hela mitt liv, hela min tankevärld, allt som var viktigt just då, stod på spel? Att det var så jävla oviktigt om han presenterade sig eller inte – för han ringde i alla fall. Han ringde! Och jag älskade honom så mycket för det, och jag hatade henne så för att hon inte förstod.
Om ett decennium har jag egna tonårsdöttrar. Och hur fan blir det då?
Ja, det går att göra bra. Jag tycker nog att jag kan säga att jag lyckats med det, nu när mina ”barn” är 17, 19 och 22. Jag har lugna, snälla barn och har sluppit de värsta konfrontationerna. Det viktigaste för mig har varit att hålla kommunikationen levande. Att prata med tonåringarna. Lyssna på vad de säger. Bry sig om, eller lägga sig i, hur man väljer att se på det. Respektera dem för vilka de är. Se till att inte hamna i ställningskrig, vara snabb med att erkänna sina egna fel och att be om förlåtelse om så krävs. Visst har det ibland ändå varit tufft, men i grunden lika spännande som när de var små.
Om 13 år har jag en tonårsson. Tänk om han blir killen som inte ringer!
Klockren beskrivning, som väcker slumrande minnen.
Bland det bästa du skrivit Cecilia. Igenkänning och en dos sorg också, varför kände man inte att man var värd mer? Gör mig ledsen att tänka på alla tjejer som önskat just det, att han ska dricka men inte för mycket, att han ska ringa, att han ska se. Lucky bastard som fick dig på moppen säger jag bara! Kram.
Du skriver alltid väldigt målande och träffande texter men det här var något av det bästa jag läst. Fick gåshud och kastades tillbaka till de Småländska skogarna och hopplös tonårskärlek.
Så träffande!!!
Gud vad bra skrivit. Jag åkte också tillbaka ca 20 år och minns också hur man helt desperat väntade på det där telefonsamtalet. Satt och bara väntade, fanns liksom inget viktigare där och då. Ja herregud, det var en speciell tid. Super rolig då men skönt att den är förbi. Som sagt, nästa tonårstid blir barnens. Hoppas man minns sin egna så mycket att man har en annan förståelse för deras. Hoppas dina barn piggar på sig 🙂
Fantastistkt!
Kastades handlöst 20år tillbaka i tiden till en by i sydvästra Sverige där bensinen från en trimmad Puch Dakota osade lika tungt som röken från alla tjuvrökande tonåringar utanför grillen i centrum. Alla flickhjärtan som slog dubbelslag när den coolaste skejtaren äntligen dök upp…….
Allt det känns långt bort men ändå då nära på något konstigt vis.
Om du minns hur det var går det inte fel. Att finnas till hands, inte måla faan på väggen men inte heller skönmåla tonårstiden – och prata. Prata, prata och vara närvarande. Så tror jag.
Usch vad fint skrivet, jag minns känslan alltför väl. Min dotter är i samma ålder som dina, hur rustar man dom för framtiden??
Cecilia Blankens!!
Ingen är perfekt men du verkar vara sådär perfekt kantstött! För mig var det ungefär 15 år sedan jag önskade innerligt att jag var snyggare, hade mindre näsa, var längre och hade finare kläder. Jag pratade med min mamma om ALLT och idag har jag andra önskningar. Jag önskar att mina barn ser sig själva genom mina ögon och aldrig aldrig tvivlar på hur fantastiska de är!
Åh, vad bra du skriver! Den här texten och texten om att bli gammal, är det bästa jag läst av dig. Du borde ge ut dina guldkorn i en bok!
Minns också hur jag tyckte att mina föräldrar (ffa mamma, kanske för att hon var den som tog konflikterna), inte förstod. Hur kunde hon tycka att jag borde hitta någon annan, när min pojkvän var den gulligaste, mysigaste kille som fanns. Att han sedan alltid valde allt och alla före mig, kunde jag inte se då. Men aj, vad ont det gjorde, när man insåg att mamma faktiskt haft rätt. 😉
Bävar för den dag mina småttingar står där som tonåringar och skriker att man inget fattar. Som föräldrar får vi nog tyvärr uppleva det allesammans, hur bra/rätt man än tycker att man gör.
Jag tror de flesta föräldrar gör det bra. Men även om man ser sina barn, lär dem stå på egna ben och finns där med prat, gränser och ändlös kärlek så blir det inte alltid bra. Har en 18-åring som är klok, frimodig och ”välanpassad”. Sedan har jag en trettonåring som under ett år i fyran blev utsedd till måltavla för ett par killar i en högre klass. Från att ha haft en tillvaro med många kompisar och mod att vara sig själv Bröts han under ett år ner till en spillra utan förtroende varken till sig själv eller sin omvärld. Jag flyttade honom till annan skola, har kopplat in Bup, privata psykologer, pratat, stöttat, hållit om, sovit nära osv osv osv, men fortfarande två år efteråt har han ångest och är deprimerad. Nu återstår medicinering med antidepressiva och ångestdämpande. Jag vet ju att det måste bli bra någon gång och utåt försöker jag vänta ut, vara en klippa, men inuti känner jag mig bara misslyckad och förtvivlad. Jag vet att denna kommentar var inte vad någon vill läsa och jag gråter inombords för att jag känner mig tvingad att skriva den. Det var så mycket lättare när de var små och man kunde blåsa bort det onda.
Jag hoppas så att det ordnar sig snart för dig och din son Anne! Det är en så otroligt jobbigt när man känner sig maktlös. Trots allt är det tur att din son har just dig som mamma som orkar och finns där, hoppas att du inners inne förstår att du inte är misslyckad utan världens bästa för just din son! Kram
Tack, Gabriella för dina varma ord!
Fan va bra. Jag hoppas min dotter blir gay, tonårskillar är idioter.
Fy ! Precis så där var det i värmlandsskogarna också. Usch vilken osäkerhet. Han var ÄLDRE och han ringde aldrig, aldrig fast han lovat. Och jag var så oerhört kär!
Bra skrivet!
Cecilia, du är så jäkla bra! Rakt in i hjärtat! Tack för att du delar med dig.
Åh, precis så var det. Fast han med stort H uppmärksammade mig faktiskt masso, då och då. Vi var ihop i omgångar, tills han gjorde slut eller lät det rinna ut i sanden. Då grät jag mig till sömns med ett foto av honom i handen.
Sen kom andra och det vuxna livet… Och efter det kom kom han tillbaka, även han vuxen. Idag lever vi ihop och har två underbara små döttrar 🙂 så kan det också gå…
Dessutom har jag även en tonårsdotter, som visserligen inte riktigt nått just femton- och killproblemsåldern, utan är mer ”måste passa in och vara som alla kompisar”- åldern. Inte lätt det heller.