Nu ska det funka att kommentera igen! Hurra! Hojta till så att jag vet att ni är kvar. Är det fånigt att säga att jag saknar er?
Vi är i Newport, Rhode Island. Det var väl egentligen mest en slump att vi hamnade här. När vi ändå var i New York och Boston ville vi passa på att se lite mer av de här delarna av USA och Newport är en både vacker och historisk plats på lagom avstånd så, well, vi åkte dit helt enkelt.
På morgonen igår låg dimman tjock över den lilla staden, men jag övertalade ändå familjen att hänga med till den klippiga kustkanten där man kan promenera högt ovanför vattnet. Per älskar att mobba mig för det här (dvs livekommentera tankar och saker jag gör på kulturskånska) eftersom det finns något fruktansvärt kulturtantpretentiöst över det faktum att jag ”älskar havet” (lätt klyschigt) – men få saker gör mig så rakt igenom välmående som att vara vid havet. Och då menar jag inte en trevlig sandstrand och puttrande vågor, utan precis så där som det var igår: Vilda rytande vågor, intensiv tångdoft, arga klippor och tung dimma. Att bara få vara i den där miljön och andas gör någonting med mig. Jag blir lugn och behagligt balanserad mellan mellankoli och ren lycka.
Sedan åkte vi vidare och kollade in the mansions – palats av obeskrivliga mått längs med kusten där USA-klaner som Vandebilt och Rockefeller hade sina sommarboenden under början av 1900-talet – nu öppna för allmänheten.
Sedan blev vi hungriga och styrde kosan mot hamnen, råkade hamna på en fantastisk lunchrestaurang som låg uppträngd bland bryggorna. Skaldjur som klättrade runt i tinor och solen som långsamt bröt igenom molnen. Hummerlunch med ett glas Chardonnay till, jo tack. Barnen fick hamburgare och åt som hästar, inget kunde visst gå fel den här dagen. Sedan gick vi in i en underbar chokladaffär och köpte lördagsgodis fast det var söndag, tog med oss kaffe och slog oss ned på en bänk i hamnen.
Vi strosade vidare mot en lekpark och jag kom ihåg att ta massor av mentala bilder av alla de här vackra träden som blommar nu. Det är så kort! Och det gör det så bitterljuvt på ett nästan plågsamt sätt.
Men dagen var inte slut här! På kvällen spontanhängde vi med en stor segelbåt som tog turister på turer för att se solnedgången från havet. Jag har aldrig seglat förut, men alltid längtat efter att prova – och även om det här bara var en kort tur tillsammans med okända människor, så åh. Så ljuvligt det var! Tyst, kraftfullt och graciöst på samma gång.
Nu fick det väl ändå räcka med ljuvliga saker på en och samma dag tänker ni? Ja, efter det här hade man ju verkligen varit nöjd. Men innan vi gick till hotellrummet och lade oss i sängen och tittade på Mad Men toppade jag med ännu mer hummer och ett glas Chardonnay på en härlig restaurang med utsikt över hamnen.
Det var liksom dagen när inget kunde gå fel, jag packar ihop den och lägger den i minnesbanken som en de bästa i mitt liv.
Lämna ett svar