Det är inte svinlätt att hitta på rafflande saker att skriva dagar som denna, när man mest bara varit hemma och skrotat runt i mysbrallor. Så det blir en lägesrapport och tips på favoriträtt med recept och allt på slutet.
Började förmiddagen med att spela in nästa veckas podcast. Det är alltid kul och en fin stund att liksom umgås med Johanna. Det känns så, fastän vi bara träffas genom datorn. Remy låg på armen och gruffade och lät rakt in i micen och ville inte alls sova så som jag hade tänkt att han skulle.
När vi var klara var det dags för lunch. Som jag längtat! För idag hade jag en hel säck med brysselkål hemma. Och ni vet vad jag tycker om brysselkål va? Livets mening är vad det är.
Steks med fördel i smör och olja tillsammans med rödlök och lite honung. Krydda med salt och peppar och hacka upp en hög fetaost och lägg på toppen. Det är ett sätt att göra brysselkålen. Som gammal brysselkålsveteran – ja, jag skulle nästan vilja säga proffs – vill jag bara berätta att jag noterat att den gulliga lilla minikålen nästan alltid gör sig extra bra med något sött med i blandningen. Till exempel russin, eller som idag honung.
Remy somnade äntligen (med ögonen halvöppna – creepy like hell!) och jag fick en sjujäkla eld i baken passade på att skriva lite på en krönika som jag snart har deadline på.
Sen – som en annan pensionär – var det dags för fika. Kvitten/rooibos-te som Johanna hade med från Sverige och som är så sjukt gott. En ask blåbär till. Teet blir förresten extra gott och festligt när jag dricker det ur den här gulliga lilla kannan från Crate & Barrel.
Vi bestämde oss för att traska ner för berget, jag och Remy, han i sin lilla bärsele, för att handla mjölk.
Vi har en legendarisk och ganska så svindyr, väldigt flummig men rätt så mysig liten lanthandel nere i dalen.
Att gå dit är ju en sak. Men att traska upp upp UPP den dryga kilometern med bebis på magen och matpåse från affären – herregud, jag kommer ha träningsverk i äschlet imorgon kan jag lova er. Det har varit rätt stillasittande de senaste månaderna, så denna branta promenad blev liksom en chockstart.
Tjejerna kom hem från skolan och jag lagade middag. Glömde fota – men här är länk till receptet. En linssoppa med persiljesalsa som är helt jävla gudasänd. Persiljeköret är för starkt för barnen, men jag älskar den och de gillar soppan – alla nöjda!
Slutligen. Såg att någon efterfrågade någon slags utvärdering av det här med att ha tre barn. För dem som går och funderar på hur det är. Det har ju bara gått en månad här så det är väl lite tidigt för en rättvis rapport från mitt håll, men jag funderar på saken i natt och försöker återkomma imorgon. Under tiden kanske någon annan med längre erfarenhet vill dela med sig?
Ser fram emot den lägesrapporten! Hujedamig så svårt det är. Hur vet man? Måste man veta? Jag älskar mina storisar och vill liksom stanna kvar i småbarnsbubblan ett tag till (tror jag). Räcker det för att man ska våga köra? Usch, tänk så går nåt fel… Grattis till dina 3 i alla fall! Kram!
Samma här! Jag (okej vi) går också i valet och kvalet om vi ska försöka en tredje gång…. eller nöja oss med dom underbara två vi har. Just nu är jag nöjd, tycker att det är fullt upp som det är men jag kan ändå inte säga att jag aldrig mer vill ha en till liten gosbebis. Jag kan inte alls säga med 110 procents säkerhet att jag är ”klar” som en del verkar kunna/veta. Hmm svårt det där!
Tack för mysigt inlägg! Vem hade inte velat glida in i den där country storen?
En fråga, kokar du brysselkålen innan du steker den?
Hälsningar från nollgradigt Stockholm
Som gravid med 3:an längtar jag efter rapporten. Dina brukar ju dessutom kännas ärliga till skillnad från väldigt mycket gammelrosa lullull i bloggvärlden.
Åh vad mysigt det ser ut. Vill också promenera där 🙂
Livet med tre barn, lite tankar från mig… Har Ida 9 år, Tim 7 år och Tuva snart två. Första tiden, när man är föräldraledig lever man ju i någon slags parallell verklighet, som alltid med en bebis. Nu har vi sen i september kommit in i verkligheten med två heltidsarbetande föräldrar (ja båda arbetar heltid, vi har båda jobb som inte går att dra ner på utan enda som händer är att man får göra samma jobb med mindre pengar, dessutom behöver jag som person stimulans utanför familjelivet och ja det är j*kligt svårt att få ihop tiden men vi har valt detta upplägg :))
Två saker som jag tycker är utmärkande med tredje barnet, en mindre bra och en mycket bra:
1. Mindre bra – man räcker inte till. Hur man än gör så räcker man inte till. Två vuxna, tre barn – man är en vuxen kort så är det bara. Särskilt eftersom de två äldre barnen konstant retas och bråkar med varandra. Minsta petande blir katastrof och det är helt omöjligt att vistas i samma rum utan att råka peta på den andra tydligen…
2. Mycket bra – med första barnet kom jag in i ngn slags chock där hela livet förändrades. Helt plötsligt gick det inte bara tänka på sig själv, från att få sova till noll sömn osv. Med andra barnet, iaf om man får dem tätt, kom jag in i det dåliga samvetet. Helt plötsligt skulle man räcka till två och ge första barnet mindre tid och uppmärksamhet. Med tredje barnet har man liksom resignerat – man vet att man inte får sova så inte ens någon mening att fundera kring det, man vet att det är bra att barnen inte får ens fulla uppmärksamhet, det hindrar dem från att bli självupptagna och odrägliga, man vet att de kommer börja både krypa, gå och prata vad det lider – ingen stress där. Så man kan bara njuta av det nya lilla livet.
Stort grattis Cecilia, till lilla Remi och din fina familj!
Och stå på dig du starka kvinna, mot alla kommentarer och allt tyckande kring hur du valt att leva ditt liv (blir illa berörd av en del kommentarer som skrivs här så antar att du blir det ännu mer). Du är en stor inspirationskälla för många!
Här är en till i samma fas och funderingar…
Är trebarnsmorsa sedan fem månader. Och det har varit en resa minst sagt. Våra stora är 4,5 o 7 år så vi trodde att de skulle ta det hela med ro men icke. Det har varit allt från vredesutbrott, påhittade skador till matvägran. Allt för att få vår uppmärksamhet. Det går inte att komma ifrån att vi är en vuxen kort jämfört med antal barn. Och att det är svårt att räcks till för allas behov. Men ju äldre lillan blir desto mer ser vi hur kärleken till denna lilla varelse växer. Barnen (och deras kompisar) fullkomligt avgudar henne och det värmer i hjärtat att se. De har aldrig riktat sin frustation mot henne utan det är vi som får ta smällen. Som sig bör. Kontentan är att det stundtals är jobbigare än vad vi mäktar med men när allt kommer omkring så ångrar vi oss inte en sekund! För er som funderar har jag bara ett råd. Kör!!
Jag har 3 barn, de är nu 14 (flicka), 12 (flicka) och 8 år (pojke). Jag njöt mer av småbarnstiden med minstingen, var väl äldre, klokare och hade samlat på mig mer erfarenhet. Då fixar man att det blir mer jobb (för det blir det ju). Att få ett barn till när man redan har en 6- och en 4-åring var perfekt. Det lugnade ner familjen, länkade ihop oss som familj och lät tjejerna hålla sig kvar i barnvärlden så att man inte drar iväg och låter de bli stora för fort. Alla borde ha en bebis hemma som lugnar ner vardagsstressen 😉 De enda kruxet med 3 är att mellantjejen kommer i kläm. Storasyster får alltid uppmärksamhet för att hon är störst och först, lillebror kommer alltid vara minst o gulligast (hjälp, är bebisen redan 8?). Det skapar en unikt härlig mellanbarnspersonlighet som är otroligt diplomatisk, men vi märker att det är inte är bra med för lite uppmärksamhet, hon kan bli lite bitter ibland. Vi får påminna oss ofta att ge mellansyrran lite extra tid… Stort grattis till era 3 fina barn. Tack för en bra blogg och fina skor!!
Jättekul att läsa din kommentar! Jag väntar nr 3 och när hen dyker upp är syskonen 5 år och 6,5 år.
Tänkte också skriva om hur jag tycker det är att ha tre barn (3,5 år, 2 år och drygt 4 månader).
* tycker det var mycket lättare att ”ta emot” 3:an än 2:an. Med tvåan hade jag så dåligt samvete hela tiden gentemot båda. Nu vet jag att jag inte alltid räcker till, att det kan bli lite orättvist och att någon får vänta. I slutändan dock vet jag att jag kommer ge lika mycket till alla och att de bara mår bra av att inte få allt serverat direkt. Man får släcka den värsta branden först 🙂
* självklart finns det viss svartsjuka ibland men den är riktad mot oss inte bebisen. Han är högt älskad av sina storebröder och de gör allt för honom vilket är härligt att se!
* de värsta stunderna är när alla behöver (eller tycker sig behöva) mig samtidigt men då gäller det att hålla sig lugn och ta en sak i taget. Viktigaste läxan jag lärt mig är att det är mitt humör och tålamod som styr hur vår dag kommer att bli. Dock inte sagt att jag därför alltid är lugn och tålmodig….
* det mest överraskande dock är omgivningens reaktioner. ”Oj oj tre stycken! Hur orkar du? Är det inte jobbigt? Känner mig stressad med två!” De menar säkert väl men man undrar ju vad de tänker, om de tycker att jag inte fixar det…. Känns som de bara väntar på att man ska fucka (ursäkta ordvalet) upp…
* slutligen. .. det är inte raketforskning. Det är tre barn som kommer förgylla ditt liv och det kommer alltid att vara värt det även under de jobbigare stunderna!
Älskar din blogg förresten, Cecilia!
/Helena
Tack för bra svar! Och de (vi?) som undrar om det inte är jobbigt med tre är mest imponerade. Så nu vet du det 🙂
”Träningsverk”…. hahaha.
Tre barn passar mig perfekt! Fast en liten till hade ju varit mysigt…eller? 🙂
Jag känner igen mig i det många beskriver här. Det är fakta att man är en man kort. En får alltid vänta..eller klara sig själv. Ett knä till hade behövs. Och gärna ett öra till när man är själv med dem.
Jag har också tre små underbara, en på 61/2år , en på 4 år och den yngsta är 20 månader. Ibland går det super bra och ibland känns det som det som det är cirkus hemma. Speciellt när jag är själv med de små ett par dagar kan jag ibland känna att jag är nära till psykbrott=gråttattack eller vredutbrott när alla ska trotsa och skrika/bråka samtidigt!!( underskott på sömn behöver jag väl inte nämna att den är konstant minus här..mina brukar väcka varandra. Min yngsta hade kolik i 5 mån. Tuff start. ) När det flyter på så känner jag bara enorm tacksamhet och lycka. Att se dem leka och skratta ihop är de finaste som finns! Jag brukar tänka det jag inte hinner/kan ge dem -ger dem varandra! Känner mig enormt stolt och glad för mina små. De har gett mitt liv en djupare mening. Den ömsesidiga kärleken mellan förälder och barn är mäktig! Kontentan: Livet med tre barn är fint!
Hej! Ska snart till LA och undrar om du har några bra shoppingtips? Inte superdyrt, men inte kedjor heller. Har för mig att du nån gång gjort guide (?), men hittar inte.. Tack!
Åh! Han är så näpen och go! Jag som hade bestämt att 2 var nog. Blir ju alldeles abstinensig efter en liten spädis pga av alla dessa inlägg.
Jag har haft tre barn i 5,5 år nu, mina är snart 12, snart 6 och 9 år gamla. Fortfarande fullt upp, lugnare när det gäller markservicen, högre tempo när när det gäller storbarnssamtal, aktiviteter, tvätt, någon är alltid i en fas etc. Jag skulle säga att nackdelen med tre barn också är fördelen, du tvingas släppa på kontrollen, barnen kan inte alltid vara i fokus, de får ta hand om sig själva och varandra ibland. Jag tror att det är bra och underlättar för dem att bli självständiga och inte så curlade. Men sen finns ju alltid oron för att man inte ska palla, eller att man prioriterar bort något man inte borde prioritera bort. Men det är en häftig dynamik med tre 🙂.
Hej
Myste ensam i går kväll och passade då på att laga ditt lunchtips. La till lite bacon, det blev kanongott. Tipsade om din blogg på facebook så jag hoppas fler mariestadsbor läser din inspirerande blogg. Gillar ditt sätt att skriva och din humor!
/Barbro Colorama Mariestad
Hej cissan!
kallar dig det bara för ni säger det i podden, förlåt om jag beter mig olämpligt…
Fick ett sug efter brysselkål när jag läste ditt inlägg och stack ner till ICA direkt och handlade det och avokado, tomater, fetaost och ruccola. Stekte ruccola med vitlök och brysselkålen, sen blev det en sallad av allt ihop som blev SÅ god! Passar verkligen mig, nyss fyllda 20 år med en mycket smal plånbok. Är med andra ord HELT med dig på brysselkålsbesattheten.
Kramis
Längtar till imorgon, till podden.
… follow up på förra kommentaren: jag hade crema de balsamico på! testa, sjukt gott!
Hej! Jag har nu sju års erfarenhet av att vara trebarnsmamma, varav de senaste tre åren som ensamstående. Pappan tar sin del av vardagsansvaret genom att hämta på skolan, men barnen bor annars hos mig förutom varannan helg. De är/blir under året 7, 10 och 12 år så när yngsta föddes var de syskonen 2 och 4. Nu i efterhand kan jag ibland tänka ”What the f*** tänkte vi med???” Tre barn inom loppet av fem år liksom. Men aldrig att jag tänkte den tanken då, att det var jobbigt eller så. Inte nu heller, trots att jag är ensamstående. Mina ungar är liksom bara bäst! Jag blir arg och sur när de bråkar eller inte lyssnar. Men de har så stor glädje av varandra, ställer upp och vi har skitmysigt ihop. Vi är liksom ett gäng, vi fyra, och jag älskar det.