Jag läser härliga Anithas blogg om elaka kommentarer och känner att jag måste ta upp ämnet. I dagarna har jag bloggat i fem år. Eller ja. Sex år om man räknar en anonym blogg jag och en kompis skrev innan jag började på Expressen. Under den tiden har jag stött på det mesta i kommentarsfälten. Fantastiskt mycket kärlek, elakheter då och då, smarta kommentarer som verkligen fått mig att tänka till och bättra mig, puckad dynga och allt där emellan (och dessutom en vettvillig stalker som hängde efter ett par år men som nu, peppar peppar, äntligen verkar ha gett upp, men det är en annan historia). Det är en konstig, krävande och oerhört kul sysselsättning att blogga. Och beroendeframkallande! Det börjar klia i hela kroppen om jag inte bloggat på någon dag och jag bara måste få höra av mig till er läsare om så bara med ett par rader för att känna mig lugn igen. Men. Det här med kommentarerna. De elaka. Särskilt här på mama där man kanske lämnar ut sig mer än på andra ställen eftersom man, vi, så gärna vill berätta om det som står oss närmast; våra barn och vårt moderskap. Det gör ju oss också mer känsliga. Lämnar fler ytor öppna att såra för dem som vill det. Till slut slutar man ta risker. Slipar bort kanterna på sig själv. Lägger sig lite i den blaskiga mittfåran. Ibland när jag läser mina egna inlägg får jag lust att plötsligt skriva något jävligt provocerande eller tycka till riktigt högljutt, för att jag blir så spyfärdig på den där präktigheten som finns där när allt salt filtrerats bort. Men jag gör det inte. Eller i alla fall sällan. För det är inte värt det. Att alla inte gillar mig eller det jag skriver har jag inga större problem att ta, däremot är jag så fruktansvärt rädd att någon ska skriva något taskigt om mina barn. Det knäcker mig totalt. Så. Uddlös och tam möjligtvis (inte för att jag på något sätt upplever Anitha som anmärkningsvärt provocerande. Alls. Men i just det här forumet, har jag märkt är det att be om skit om man så bara sticker ut hakan det minsta, jävla jante eller vad fan det nu är), men jag bloggar i alla fall. Men visst är det synd att det ska vara så? Jag har väldigt många gånger undrat vad det är för fel på de där människorna som verkar göra till sin livsuppgift att vara elaka mot andra. Är de sjuka? Olyckliga? Eller bara extremt ouppfostrade och korkade?
Nu hoppas jag bara att Anitha fortsätter skriva som hon gör. Att hon står ut, gläds åt all kärlek som säkerligen finns där också och kämpar vidare ett tag till så sjävdör de nog snart, trolljävlarna.
TACK! Fina.
Kram Anitha
Fina Cissan! Du hamnar aldrig i mittfåran, är aldrig uddlös och tam. Så det så! Kram
din blogg är faktiskt den bästa bloggen.
Din blogg är den första jag kollar- du är bäst.ingen protest!
Det jag inte fattar med de här elaka kommentarerna är ju att det är frivilligt att läsa. Ett nöje. Gillar man inte, ja men dra då! De som läser, irriterar sig och spyr galla måste ju må så oerhört dåligt, de måste ju ätas upp inifrån av sina egna känslor. Hur orkar man gå runt och störa sig SÅ mycket? Obegripligt.
Hur som helst är du riktigt bra. Sån kul blandning av yta och familj och tankar och känslor. Kan fortfarande skratta när jag tänker på hur Bonnie frågade var vattnet tog vägen ur badkaret. Haha, så mycket 2,5-åring i det!
Jag tycker att det är otroligt befriande med de som offentligt faktiskt vågar sticka ut hakan och köra sitt race. Typ som K Zytomierska. Delar inte hennes värderingar, intressen eller åsikter men respekterar verkligen att hon vågar bjussa så på sig själv i sin blogg. Det gör bloggen intressant. Så jag önskar att du och de andra mammorna här på mama.nu också vågar vara er själva och sticka ut era hakor. Skulle aldrig falla mig in att döma någon jag inte känner. Tror att alla andra vettiga människor håller med mig i det. De som dömer är nollöres. Alltså inga man ska bry sig om. End of story.
Intressant inlägg! Tycker du är grymt bra på att blanda ytliga ting med djupare tankar om livet, vilket gör din blogg till den bästa. Jante finns det gott om i detta land, men strunta i de puckade, rent elaka människor som skriver avundsjuka kommentarer. Fortsätt köra ditt eget race – du är grym!
Ha ha ha ha! Gud vilken underbar bild på dig och ännu roligare är din text under din ”frittfall bild”. Jag skrattade ett glatt skratt här hemma. Tack för det!
Appråpå troll. Det finns tydligen så många ofelbara mammor i stugorna runt om i Sverige som sitter och tycker till bakom sina flottiga tangentbord. Dom hittar fel hos andra och hävdar starkt att man borde vara ett fall för socialen och bli fråntagen sina barn vid minsta avvikelse. Avvikelser från det som är standard i den perfekta webfamiljens liv. För alla pekar ju på olika ”fel” man gör, är det inte fel kläder på barnen så är det maten, sömnen, tv tittandet osv. Alla tycker så mycket och bloggkommentarerna ger dom här trollen liv. Som ett gift. Ett virus som göds på illvilja och avvundsjuka.
Webfamiljen finns inte. Alla har vi fel och brister. Det är förjävligt att andra HELA tiden ska peka på dom. Dra fram dom med pincett. Det är vanligt hyfs som saknas. Ett uttjatat ord. Respekt. Inte skulle folk våga säga alla dumheter dom skriver rakt ut. Glöm det. Det här är fegisar som inte vågar stå för sina ord.
Webfamiljen finns inte. Det här är inte verkligt. Bloggen är en dagbok, en blinkning av någons vardag, det är inget liv. Det betyder ingenting i verkligheten.
Jag hörde någonstans att vi som är födda på 70-talet lever i en annan verklighet än dom som är födda senare (japp alla över en kam). Att IRL är olika för oss. Det som händer på nätet är det verkligt? I forum? Eller IRL det som händer på ICA Maxi? På krogen? På jobbet? Vi minns fortfarande hur det var att inte vara uppkopplad. Innan.
Troll är troll och inget annat. Det är enstaka personer som är stöddiga bakom sina datorer fullspäckade med bilder på deras barn, barn precis som alla andra perfekta i deras ögon. Mitt Barn och andras ungar!
Alltid är det något.
Jag är en gås. Jag försöker vara det iaf. Låter det rinna av.
Kram och tack för din blogg. Du rockar! Dina barn är perfekta. Fina till tusen. Mina med!
Din blogg är super!
Hur man är funtad då man skriver saker som uppenbart är till för att såra fattar jag inte. Men man måste må ganska dåligt själv. Själv får jag lite ont i magen av blotta tanken på att jag sårat någon, eller ett någon tycker illa om mig eller mina tankar. Så mesig är jag.
jag tror att de som skriver negativa kommentarer är avundsjuka och att de inte är nöjda med sitt egna liv.
Du har en jättehärlig blogg. Keep up!
kramkram
Alltså. Bästa Cecilia Blankens. Länge har jag tänkt skriva en kommentar till något du skrivit, men hittills har jag inte fått tummen ur. Nu känner jag mig dock tvungen, för jag fick lite ont i magen av ditt inlägg ovan. Uddlös och tam är verkligen inte ord som beskriver din blogg. Jag är egentligen av åsikten att det är slöseri med min egen tid att läsa bloggar och din är faktiskt den enda jag läser. Jag har kikat på många andra, men din blogg är den enda som tilltalar mig. Varför? Jo, du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig, vilket jag gillar. Du skriver om mode och skönhet på en rimlig nivå, vilket tilltalar en nybliven mamma med muffinsmidja och oklippt hår. Du sätter fingret på just det där obeskrivliga med att vara förälder och att vara i en relation. Du skriver om det sköra och det nära, men har samtidigt en sund distans till livet och till föräldraskapet. Det är bra. Att det finns människor som inte drar sig för att tycka kring det mesta i andra människors liv blir extra tydligt när det handlar om barn och familj. Några gånger har jag varit inne på Familjeliv för att söka råd eller information, men där blir man verkligen mörkrädd. Jag vet inte vad oförklarliga personangrepp beror på, men jag önskar att människor kunde visa lite sund respekt inför varandra.
Dina barn är fantastiska och jag kan bara säga tack, tack för att du delar med dig av dem och ditt liv.
Jag måste Bara Hålla med nedanståend kommentar. Cecilia, din blogg har jag följt ända sedan jag som höggravid blivande förstagångsmamma läste dina texter i Epressen och förstod att vi skulle få vårt första barn samtidigt…Jag vet inte hur befriande det kändes att sedan läsa ditt inlägg då du somnade mitt i pytt i pannan och Bonnie var lika färsk som min lille gosse men ändå lyckades du betona nöjet med mode och skönhet i lagom dos!!! Det är såååå roligt att få läsa om hur dina barn utvecklas och allt roligt/tokigt/normalt de hittar på..Jag säger bara: Keep up the good work!!
Vet du vad. Jag hittade hit via en intervju med dig (i någon mama-tidning som jag satt och bläddrade i på MVC någon gång i början av året) och nu kikar jag in titt som tätt. Du har riktig feel-good-blogg, tycker jag, fast jag är inte ett skviddevutt intresserad av mode. Bara söta bebisar 🙂.
Men visst är det obehagligt och jävligt läskigt när elaka kommentarer droppar in. Jag hade ett par ”troll-kommentarer” när jag visade preggo-bilder. Hur någon kan ”sexifiera” en bild på en gravidmage övergår mitt förnuft och är totalt obegripligt. Men troll och sjuka människor finns det över allt. Låt dem inte ta din energi.
Iallafall.
Fortsätt i samma goda anda som du alltid gjort och skriv för dem som gillar dig. Som lilla jag 🙂.
KRAM
// Inredningsfrun