Generellt tror jag att jag är rätt positivt lagd. Klart man kan vara cynisk ibland, men över lag ser jag ingen större mening med att vara annat än glad och tacksam för allt det man har som faktiskt är så himla bra.
Men. Samtidigt är jag expert på att måla fan på väggen. Eller. Så här. Om någonting; till exempel en lång bilresa med ett litet barn, potentiellt skulle kunna bli en jobbig, påfrestande eller krävande upplevelse, så funkar min hjärna så att den långt innan det är dags målar upp värsta tänkbara scenario. Jag ojar mig, stressar och kinkar kring hur bökigt allt kommer bli, oftast har jag vett att hålla det mesta inombords dock. Och sen när det väl är dags är det aldrig så jobbigt som i mina värsta fantasier, och då känns resan plötsligt som en promenad i parken i jämförelse. Och om det mot förmodan skulle bli exakt så där jobbigt som jag tänkt, så brukar det ändå gå rätt bra för då är jag ju liksom gått igenom och förberett mig på allt det där. Per, som är otroligt optimistiskt lagd, har svårt att förstå det här sättet att tänka, men för mig är det toppen. Man blir liksom aldrig tagen på sängen.
Lite så här var alltså mitt upplägg innan Rios ankomst. Jag såg framför mig månader av noll sömn, ett evigt skrikande och en Bonnie i totalt kaos-tillstånd. Inte så att jag trodde att det skulle bli så, snarare var jag inställd på att det med mycket stor sannolikhet skulle kunna bli så. Och därför har de här första snart två månaderna som en familj med två små barn tuffat på så oerhört mycket smidigare än jag vågat hoppas. Visst. Det är sjukt mycket att hålla ordning på och hade man dåligt med tid innan är den just nu nere på minus. Man är obegripligt trött ibland och humöret och känslotillståndet (mitt alltså) guppar som en liten eka i en storm på Atlanten. Bonnie har tagit det här med att få en lillasyster helt otroligt bra. Jag är så stolt över hennes givmildhet och hennes sätt att direkt släppa in lillasyster i hjärtat. Per är som vanligt lugn som en filbunke. Och Rio verkar ha ärvt pappas temperament. Den enda som krisat något är väl som sagt jag. Och det är väl som det ska gissar jag. För det är en jäkla resa att först vara gravid och sen få ett barn. Med Bonnie minns jag det som att det tog flera, flera månader innan jag började landa i något slags normaltillstånd igen. Kanske blir det så den här gången också. I alla fall känns det som att jag för varje dag som går mer och mer närmar det där lugnet inombords som jag inte sett röken av sedan jag blev höggravid. Bara att hålla i tills man är där med andra ord.
Jag är har varit likadan och är det till ganska stor del fortfarande. Folk kallar mig neggo och pessimist. Jag är liksom förberedd på att det värsta kommer hända och det kommer hända just mig. Sen kan man bli enorm överraskad, och det är ju trevligt.
I några enstaka fall har jag dock tänkt tvärtom. Jag var aldrig nervös inför förlossning och när det gällde min nya lilla bebispojke (för snart 2 år sedan) så tänkte jag att det kommer lösa sig! Han ska ju ut och komma till sin nya familj, och hur det kommer att gå med en bebis hemma får vi liksom ta efterhand, för vi vet ju inte bättre och har inte övat ännu.
Sen jag fick barn har jag lugnat mig massor för nu har jag inte riktigt plats i huvudet att tänka på allt som skulle kunna hända. (Däremot har jag blivit mer praktisk och ordningssam, av bara farten) Finns annat mycket roligare och trevligare som får sin plats i huvudet istället, som att bara vara nära sitt lilla barn och koppla av en stund.
Men, så där tänker ju jag med! Och jag måste också inleda med att säga att jag är en hyffsat positiv person. Mitt motto är att det alltid löser sig, ialla fall på något sätt. Med tid liksom. Men sen är som du beskriver med det här att fundera/planera inför något. Jag såg framför mig att lillebror skulle bli ett litet kolikbarn som bara skrek och skrek. Att storebror skulle totalkrisa och att jag aldrig skulle få sova. Detta var jag liksom förberedd på. Sen när det inte blir så illa på något vis, då är det mkt lättare att vara den där hyffsat avslappnade (men planerande) mamman som jag så gärna vill vara…
Vad underbart söt hon är! Känner igen mig i det du skirver, precis på pricken. När jag krisar och får panik över livet som förälder försöker jag tänka på att andas och bara ta det lugnt, för ”vad gör det om hundra år när allting kommer kring” som de sjunger i Snövit 😉
Så fin hon är! Det låter bra om man nu någon gång i framtiden skulle få för sig att skaffa en ”tvåa”.
Fina Rio!
Jag såg också framför mig totalkaos när lillasyster kom bara 1år och 9mån efter storasyster som är jämngammal med Bonnie. Och det blev lite kaos men på ett helt annat sätt än jag hade tänkt mig.
Jag hade framförallt helt fel tänk när det gäller dagarna som storasyster är på dagis. Hon är där 15h fördelat på tre dagar och jag var jättenervös för de dagar jag skulle vara ensam hemma med bägge, att jag bara skulle vara trött och stressad och inte hinna med något av barnen men det är nästan tvärtom. De dagar jag ska hämta och lämna storasyster hinner jag ingenting det är bara en massa tider att passa. De dagar vi är hemma däremot kan vi ta det lugnt, drälla i pyjamas halva dagen och göra lite som vi vill.
Kram
Oh, lik pappa! Ja, många idag missar att vara tacksamma och lyckliga över det de har. Oro är helt normalt under både graviditet och det första året. Själv gör jag ingenting som utmanar oron – därför blir det inga bilfärder med bebis utan vi stannar hemma, hela tiden. Kram!
Vilken goding! Så söt och glad!
En fördel med att ibland vara pessimistisk är att man blir positivt överraskad! Om man ställer in sig på kaos och det inte blir det så kan man ju bara jubla!
Tyvärr är jag nog tvärtom. Tror att det mesta kommer att bli så bra -gärna perfekt- vilket ofta leder till platt fall. Tur att vi människor är olika och kan puscha varandra!
Vilken toksöt liten tjej du har, ja bägge två förresten!
Är exakt likadan. Ska åka till fjällen över nyår med man och tre barn, och gissa vem i familjen som redan går omkring och muttrar över hur vedervärdig bilresan kommer att bli? Blir lite trött på mig själv faktiskt, skulle gärna vara lite mer ”det ordnar sig”-typen.
Måste tillägga att jag verkligen gillar din blogg, även om jag är lite avundsjuk över hur smal du blivit fem minuter efter förlossningen. Du är helt enkelt provocerande snygg. 😉
Oj, din lilla tjej är verkligen pappa upp i dagen. Söt!
Jag måste bara skriva eftersom jag känner igen mig extremt mkt i det du skriver. Jag har sen ett år tillbaka haft en underbar KBT terapeut som hjälpt mig ur det som i mitt fall var jobbigast BAKTERIER. Jag tror att jag eg nojjade om allt men riktade nog mest in mig på RS-virus mm när vårt andra barn kom eftersom vår son då skulle börja dagis. Hur som helst så har jag nästan (tror aldrig att jag helt kommer ifrån det) blivit ”normal” i mina tankar och slutat måla fan på väggen för det är ju bara så jobbigt. Det var en tjej som sa till mig- du oroar dig så mkt för kräksjukan så att det kommer kännas som om ni haft den ett halvår även om själva sjukan bara brukar hålla på några dagar. Då tänkte jag att jag måste ändra ngt.
Vilka härliga två tjejer ni fått!!! 🙂
Jag minns att det var så häftigt att få andra barnet för med första barnet var jag så uppfylld av att bli mamma men med andra var jag ju redan mamma. Jag kunde njuta av bebistiden med tvåan på ett helt annat sätt. Sen fick jag, väldigt oplanerat, en trea för ett halvår sen och jag försöker verkligen njuta av tiden han och jag får tillsammans eftersom jag nu är helt säker på att vi inte ska ha fler barn. När storasystrarna sen kommer hem är det fullt ös!
Precis så funkar jag respektive min man också! Kanske kan man drista sig till att säga att det är lite typiskt kvinnligt att planera sig till döds, oroa sig en hel del i onödan och alltid förutsätta att det värsta kommer hända, och lite typiskt manligt att köra på volley och hoppas på det bästa. I vilket fall som helst blir det ju en bra mix, man kompletterar varandra. Jag praktiserar faktiskt min mans sätt ibland, och märker att det funkar rätt bra. Glömmer man ngt, eller kommer lite sent etc. så löser sig det mesta bra ändå.
Det där med bakterier och andra barnet ja… Från att ha haft handspriten som bästa vän under spädbarnsperioden med 1:an, är nu 2:an konstant utsatt för feber, hosta, ögoninflammation, magsjuka etc som storasyster drar hem från dagis, och har varit förkyld hela sitt korta liv. Jag märker ju att hon överlever detta och inser att jag överdrev en aning förra gången…
åååh, hon är så fin, din lilla! sicket smajl!
Jag själv var nog lite sådär smått oförberedd istället med nummer två, trodde det skulle gå ganska smooth.. men jag HAR verkligen inte sovit på 10 månader nu!! världens sötaste, men liiiite mera krävande lillebror blev det… det finns dagar när jag bara känner, nej det här går bara inte, jag räcker helt enkelt inte till för båda två!!
Men nu sitter storasyster och matar lillebror med fruktsallad medan han skrattar så han kiknar! Du har sååå mycket kul o se fram emot! : )
Vad lik hon är Per. Döttrar blir ofta lika sina fäder.
Hej,
Jag fick mitt forsta barn en manad sedan och ena stunden ar allt ok, enkelt och underbart, ena sekunden ar allt lite jobbigt och emotional roller coaster osv osv. Som en annan kommentar namnde kbt, jag ar sjalv kbt terapeut och anvander mig av dessa tekniker( terapeut som behover terapi..) mitt rad ar att nar saker kanns jobbigt, acceptera detta genom att saga typ, detta ar jobbigt, men inte sedan bygga upp detta kanslotillstand och borja kolla i framtiden, dvs ”bigga” upp den kanslan att det alltid kommer att vara sa, inte alltid men bygga upp sin frustration. en dag i taget.
tack for en bra blogg jag laser varje dag fran england.xx
sofia
Sååå gullig, ett vitaminpiller.
@ E. var finns statestik på det påståendet?
Mina döttrar är kopior av mig, deras mamma.
Jag förstår precis hur du menar! Eller inte precis, jag har ju än så länge bara en liten bebis på ett halvår. Men det där med hur du känner dig och med stress och oro.
Jag tycker att det är först nu när min lilla unge är såhär stor som jag börjar bli människa igen…Eller mig själv på ett lite nytt vis. Hoppas innerligt att jag också får en sån lugn och go bebis som Rio verkar vara nästa gång och att storebror (som lilla N då blir) tar det lika fint som Bonnie!
Tack för att du skriver det här. Det är så härligt att du är så ärlig i din blogg. Själv har jag undrat många gånger när jag ska bli normal igen, eller om jag någonsin kommer att bli det och då är det skönt att läsa att det faktiskt är helt normalt. Min bebis är tre månader nu så snart kanske jag blir mer normal?
Dessutom är jag precis som du och målar fan på väggen innan något. Just nu är det färden till släkten i jul och själva bo över där som spökar. Kör det om och om i huvudet med hur det kommer vara och stressar upp mig själv.
Sen om du börjar bli sugen på att träffa andra i dina trakter eller kolla in Öppna förskolan så är det bara att höra av dig.
I feel safietisd after reading that one.