Avslutade den här dagen med ett bråk med barnen som förmodligen kommer gå till historien. Hela vår lilla trios historia. För när det nu börjar närma sig en månad som singelmorsa (med undantag för helgen när Per var här) känner jag allt oftare att jag inte har orken eller kraften i mig att kunna hantera två barn som unisont sätter sig på tvären. De där dagarna det känns som de bestämt sig för att göra just det. Exakt allt jag gör är skräddarsytt för att ge dem (och därmed också mig) en så lugn fin, fantastisk och vacker sommar som möjligt. Allt de gör – vissa dagar – är att i varje moment av dagen, varje liten stund som tar den framåt – motarbeta och sätta mig på prov. Vi ska åka hem från deras kompisar där vi varit och grillat – barn springer iväg åt helt fel håll och börjar riva fram grejer istället för att sätta sig i bilen. Vi kommer hem och ska lägga oss; någon låser in sig på toa och vägrar komma ut. Det ska borstas tänder och en annan tänker inte öppna munnen. Jag börjar bli arg men övertalas ändå att läsa saga. Jag läser saga; det klättras runt i sängen och görs höga ljud. Det är här jag till slut skjuter i ilsketaket. Fullkomligt. Efter ett ganska så långt pärlband av små händelser där pedagogik, vänlighet och tålamod prövats (och här vet jag ju förstås att barnen med all sannolikhet är exakt som vanligt, men att det är jag själv som kanske bara behöver en liten paus helt enkelt) går det liksom inte längre. Jag önskar förstås att jag var bättre än så, vissa klarar kanske att hantera det mognare men jag gör det inte. Iallafall inte nu. Helst vill jag bara ligga i en hög och tycka synd om mig själv, men det tänker jag inte göra för det är då sannerligen inte synd om mig.
Somliga dagar ställer mammalivet högre krav än jag klarar att leverera just den dagen bara. Vad jag vill säga är att jag tar av hatten och krumbuktar mig i ödmjukhet inför er som rattar singelmorsalivet. Det är något enormt ni gör, det här att ständigt vara den som tar exakt varenda en av de en miljard puckar (känns det som) som måste hanteras varje dag.
Bilden på boken ovan? Vad jag läser just nu. ”Vackra människor” skriven av min härliga kompis Peppe Öhman. Om just sådant här. Det helt vanliga livet och hur svårt det kan vara att hantera bitvis. (Fast med mycket smaskigare historier än vanliga barn som får för sig att sätta sig på tvären bör kanske understrykas).
Inte lätt att skiljas från pappa, och inte lätt att skiljas från Per, varken för små eller stora…
Styrkekramar till bästa Cecilia.
Läs Petra Krantz Lindgren! Finns på egen hemsida och Facebook samt gav ut en bok i vintras (som jag i och för sig inte läst än). Hon säger så mycket klokt om barn, deras agerande och relationerna i en familj och har verkligen konkreta tips på hur man kan tänka i olika situationer för att få en fungerande vardag. Att man inte alltid klarar att följa råden är ju en annan femma. Läs!
Äsch! Bra gjort att bara skälla på dom 1 gång! (Skulle vart uppe i minst 5 ggr per dag/unge om jag vart själv 1 månad med mina vildingar) 😉
jag tycker nånstans att det är skönt att läsa detta, inte för att jag vill dig oväl, men för att det är såhär det ser ut i livet. och det är alltså mycket mer givande att läsa din vardagsskildring än att bara se bilder på perfekta barn med borstade tänder.. ja, svammel, jag hoppas att du förstår hur jag menar – ville bara säga tack eller något. du är fin!
hoppas att du får kraft och styrka och lite vila snart.. kram!
Kanske barnen är trötta på att hänga med på saker som du vill att dom ska tycka är roliga och uppskatta. Ni kanske bara ska hänga några dagar och inte göra mer än vad ni för dagen har lust med.
Åh TACK för det här inlägget! Jag behövde läsa precis detta då jag befinner mej i samma sits som dej. Har rest ensam med två småttingar från Nya Zeeland för att hälsa på min familj i Sverige, det har gått hur bra som helst men jösses vad trött jag är vissa dagar när allt är precis som du beskriver i inlägget. En får ju aldrig en chans att sova ikapp jetlagen eller lägga sej och vila en stund när maken finns på annat håll. Men jag klagar inte, det är ju självalt och vi är så glada över att vara här!
Jag känner såå igen mig! Mina barn är i dina barns ålder. Min upplevelse är att det är så här varje sommar. Jag är själv med dem i långa perioder under sommarlovet och får också ta allt. Är det inte så att hur härlig sommaren än är, så är man ur sina vanliga rutiner med dagis, jobb, sömnen ruckas, man äter på olika tider osv. Ingen dag är den andra lik, underbart men barn gillar ju rutiner. Och all den här tiden man tillbringar i hop…självklart blir det mer konflikter. Tänk bara på hur det kan vara med vuxna. Vad jag har hört så har familjerådgivarna fullt upp efter semestern pga all den här tiden man tillbringar i hop som man inte är van vid…inte konstigt att det då blir mer konflikter.
Mina barn är väldigt livliga och intensiva, de ”går i gång” på alla dessa utflykter, alla roliga kompisar man träffar osv. När då mamma säger att nu ska vi avbryta det här roliga för att åka hem, inte konstigt att de sätter sig på tvären…sen ska man hem och lägga sig och barnen är helt uppe i varv och har svårt för att ligga still när man läser saga och man som vuxen blir arg och irriterad. För oss funkar det bättre om de hinner komma hem först och leka på sina rum och verkligen ”landa och varva ner ” innan läggdags.
Vill även passa på att uttrycka min beundran för din blogg!!
Hej Cecilia. Jag har läst din blogg varje dag sedan 4-5 år tillbaka men aldrig kommenterat. Är sedan 6 månader tillbaka singelmamma till 2 tjejer, och när du skriver att det vi gör är enormt, som ensamma rattar varenda sekund med barnen. (DVS: Planerar semester själv, packar picknickkorg till stranden, läggningar, konflikter, läxläsning, hämtning och lämning OCH heltidsarbete… med mera. 200% förälder ena veckan och tomheten den andra veckan då man är 0% förälder) Mina tårar rinner för dina ord. Tack!
Jättekram och pepp till dig!!
Jag tror att dina barn har ett alldeles underbart liv och dom mår nog bara bra av att se att mamma också har en gräns och inte är lugn och fin hela tiden, det tillhör ju livet, eller hur? Huvudsaken är nog att du inte får dåligt samvete och ska kompensera det sen för då blir ju allt väldigt konstigt. Jag har varit ensam med mina 3 barn i stort sett hela tiden och vi hade inte varannan vecka som är vanligt nu utan dom var med pappa varannan helg och då jobbade jag. När jag tänker tillbaka så förstår jag inte hur jag orkade!!!!! Känns som om det är så länge sen men jag är bara 50…. Sköt om er! Kram
Jag är också bara 50 🙂 och har haft det ungefär som du. Skiljdes från deras far när yngsta bara var tre och varannan vecka var inte att tänka på för mitt ex – när skulle han då hinna jobba med sitt superviktiga jobb a la jag-är-kanske-inte-superman-eller-gud-men-bra-nära (bitter? inte jag inte ;)). Ensam med barn tio dagar av fjorton, jobba heltid och dessutom ratta alla läxor och fritidsaktiviteter och sedan jobba igen allt man inte hunnit under de få dagar då de var hos pappa. Att man orkade – och inte tyckte jag att jag var särskilt duktig eller utarbetad utan det bara var så. Men oj vad mitt tålamod tröt ibland och sååå många gånger som jag fått be om ursäkt till mina barn när jag tappat det helt för någon småsak. Men nu kommer jag bara ihåg allt roligt vi haft och hur mycket vi skrattade.
En kram från en okänd kanske kan stärka lite;) Kram!
Vet PRECIS vad du menar 🙂 har själv två små, tack för det inlägget och du verkar vara en toppen mamma och jag gillar din blogg !
Tack för det här inlägget! Är lärare och har ett helt underbart sommarlov att se fram emot varje år… Dvs 4 veckor där barnen ska aktiveras av exakt 1person, mig, då mannen jobbar. Blir ta mig fan galen vissa dagar då de små otacksamma ungarna inte ens uppskattar den energi man lägget ner på att de ska ha det bra 🙂
Det är tufft att vara förälder, det är fantastiskt att ha barn, men, man vore inte på riktigt om det inte rann över once in a while… Och som nån sa, barn mår bra av att veta att det finns en gräns…
Kram<3
Det är verkligen mitt i prick! Skriver under på varenda rad. Älskar att läsa dina texter, du lyckas alltid sätta ord på allt!
Tack Cecilia för att du delar det här!!! Känner som många andra igen mig, min man jobbar mycket och reser mycket i jobbet. Fasen va man kan känna dig värdelös de där kvällarna, ångesten kommer liksom krypande när barnen efter mycket om och men äntligen har somnat. Då kommer tankarna om att ”jag borde vara bättre än så här” osv. Att läsa ditt inlägg och alla kommentarer gör ändå att det faktiskt känns helt rimligt och inte ovanligt att flippa ibland…
Och shit ändå, vad vi kvinnor drar sjukt tunga lass. Som flera andra kommenterat så ser vi inte det som en stor grej. Men det är det fasinemej! Karriär, barn OCH hushåll, bara sådär. Det är coolt och grymt starkt!
För nån podd sen nämnde du det där med uppskattning också, hög igenkänning även på det! Är så sabla trött på att den där ”marktjänsten” inte syns utan bara tas för given!!!
Tusen tack för din blogg (som bara blir bättre) och numera även din/er podd!!
Kramar och kärlek!
Den här singelmorsan tackar och bockar, och uppskattar när man får läsa om när det är lite jobbigt också. Funderade ett tag på att sluta läsa din blogg, det blev lite mycket födelsedagsbilar, poolvilla, familjegosiga söndagar och lyxlyx. Kände inte att mitt fiskpinneliv (med mycket barnkärlek) hade något med det att göra… Men så kommer den här typen av inlägg när det blir så tydligt att oavsett mängden glamor och pengar så har vi samma tankar där inne ändå. Jag fortsätter ett tag till!
[…] är väl inte ensam om att ha Blankens som en favoritbloggare? Så himla sympatisk person! Och apropå inlägget jag citerat ovan var just […]
Hej!
Ja herregud. Vi har också två år mellan våra tjejer, jag minns verkligen hur det var. Galna stunder med många humör. Oändliga dagar där alla skulle sysselsättas. Kvällar då man bara önskade att de kanske kunde sova lite?
Jag var hemma med båda på heltid tills de var 3,5 och 1,5 och det var en störtskön och fantastiskt jobbig tid. Med några års perspektiv finns några saker som jag har blivit klokare på i efterhand, och som jag önskar att jag hade hanterat bättre.
Det är lätt att tänka att man just ska göra detta: sysselsätta/aktivera barnen. Skapa en rolig dag åt dem. Gott så. Men har du tänkt på att vissa dagar flyter på ändå, utan plan och ambition? Vad är det som gör detta? Jag tycker mig uppleva att när man struntar i att försöka göra dagen perfekt, så samarbetar alla och bara är tillsammans. Det måste ju ändå vara så i en familj. Man ska vara tillsammans. Men bråkar, spelar spel, äter middag. Vardag! Jag har slutat att berätta så himla mycket också om vad som ska komma. Det är svårt, för båda döttrarna har av olika skäl med åren blivit kontrollfreak. Men det är skönare att inte pladdra så mycket om framtiden för då blir ingen besviken. (Detta passar som bekant inte barn som kan behöva förberedas för nya händelser, uppbrott och övergångar, en av döttrarna behöver det, mycket komplicerat kombinerat med ovanstående… ) :-/
När jag t ex har försökt skapa det perfekta sommarlovet för tjejerna som nu är tio och åtta blir det totalt fel varje gång. Jag anstränger mig, betalar, bokar, fixar vad det nu är och SEN ÄR DOM INTE TACKSAMMA!!!!! Vi har bråkat enormt mycket kring detta. För det blir inte lättare med åren direkt. Vänta en sekund så googlar även dina Bonnie och Rio upp andra familjers sommarhus, stora bilar, snygga rum, resor och annat som ”alla andra” får och gör.
Våra barn är inte bortskämda med prylar men de har varit med om mycket svåra saker och mitt dåliga samvete över detta tyvärr stjälper skutan ytterligare. För det är svårt att säga nej till något som kan göra åttaåringens liv gladare, när jag vet att jag inte var hemma när deras pappa fick hjärtstopp. När hon återigen gråter över att hon var den som fick slå larm den gången. Och att det inte var någons fel men kanske mest mitt, jag var ju inte där? Jag vill ju såklart att de ska vara/åter bli trygga – och så är det så lätt att boka upp något mys för att kompensera – och så blir det inte helt bra – och så är bråkcirkeln igång igen.
Historien om just vår familj är inte relevant mer än att jag märker i vilken enorm omfattning som Det dåliga samvetet är en sabotör. Innan allt det jobbiga hände oss hade jag inte dåligt samvete någonsin. Jag var en glad, påhittig mamma som orkade allt, även konflikter. Jag känner tydligt hur mycket det förstör att känna sig bara det minsta osäker på vad barnen kommer att tycka. Men alltså. Man KAN INTE ta hänsyn till det i varje sekund. Då blir dagarna fullkomligt uttröttande. Du är vuxen och du styr, efter ett tag får det er alla att slappna av.
Jag tänker också på hur pressande det säkert kan bli även för barn, när det SKA vara mys. Typ idag ska vi ha kul, och så blir det inte alltigenom kul och vems var felet då. Kan man begära att någon har ansvar för hur kul alla andra ska ha, egentligen? Ska man inte bara liksom LEVA? Jag tror att vi ska sluta ”ratta” våra dagar med barnen och istället leva igenom dem. Vara tillsammans. Jag är övertygad om att det går.
(PS han överlevde hjärtstoppet men med vissa komplikationer och vi har fått en massa hjälp för att hantera situationen (vi har ett tredje barn, som var ett år när det hände). Men varje dag är en kamp för att barnen ska våga lita på oss igen och inte dö).
Oh, kom på lite mer.
Bästa sätten att hantera trots hos större barn: 1. Uttala aldrig trigger-orden NEJ eller MEN. Var lite listig. Säg t ex ”JA visst ska vi äta glass, bra ide, det tycker jag också! nu ska vi åka tåg först en stund!”. 2. Sluta tjata, vänta i stället en stund och sen kör du det ni ska göra.
Kolla på pappor, de är ofta hundra gånger bättre på gränssättning och att säga när det räcker med glass/pengar. Det vet jag för jag har jobbat på Skansen 🙂
Tack! Nu känner jag plötsligt att jag inte är en så dålig förälder trots allt. Det är lätt hänt att en känner sig otillräcklig när en ständigt är trött och inte alltid har tålamod. Men känner du så efter en månad då är det okej om jag (fortfarande) känner så efter 7 år.. 🙂 100% heltid med både jobb och barn, ja jag är nog ganska bra som fixar det.