Den 27 juni 2008 var jag så fruktansvärt nervös. Det var vår bröllopsdag och när det nu var dags att verkligen göra det blev jag plötsligt helt skräckslagen. Jag och Per hade bara känt varandra i tio månader och den där korta perioden hade varit så underbar och perfekt, när han friade till mig fem månader tidigare fanns det liksom inte en sekund av tvekan eller men-gud-vi-känner-ju-knappt-ens-varandra-känsla, jag visste att jag ville vara med honom jämt. Det kändes i hela kroppen. På ett sätt som jag aldrig upplevt med någon annan tidigare. Och mellan den där förlovningen och bröllopet hann vi bli med barn, oplanerat visserligen, men det var ändå samma grej där. Vi visste att det skulle bli bra. Men nu. När vi skulle gå nerför altargången i ett chapel i Las Vegas och säga ja till varandra hade jag plötsligt en jätteklump av oro i magen. Inte att jag inte ville. Det var mer en rädsla för att jinxa och sabba allt som var så bra. Att gapa efter för mycket att få bli gift med den här härliga killen också. Vi hade ju redan allt. Tänk om det blev fel nu? (Det var för övrigt exakt så jag kände nu inför Los Angeles-flytten. Skulle allt gå åt helvete nu när vi började rota runt i allt som var så bra? Förändring är ibland hemskt läskigt och hemskt härligt på samma gång)
Hur som helst. Vi vigdes och jag som väl aldrig varit typen som haft stora drömmar om att gifta mig och vara gift upptäckte vilken himla tung, trygg och fin grej det är att vara en duo. Det kan man ju förstås vara som ogift också. Men för mig betydde ändå den där ringen något särskilt. Att bandet mellan oss liksom upplevdes som starkare. Obrytbar.
Då kändes fem år framåt i tiden som en evighet, och det var fullkomligt omöjligt att föreställa sig vad framtiden skulle komma att innehålla. Skulle familjelivet bli skitjobbigt? Inte alls passa mig? Skulle jag och Per tappa bort varandra i allt det nya, eller skulle det bli något som förenade oss ännu mer? Igår firade vi vår femåriga bröllopsdag och jag är så fruktansvärt glad och tacksam för varenda jäkla dag som gått och som vi fått tillsammans. Det har utan någon som helst konkurrens varit de fem bästa åren i mitt liv och jag ser fram emot att få fortsätta trampa på framåt tillsammans med mannen jag fortfarande älskar så väldigt, väldigt mycket. Klart att det varit körigt bitvis, men jag är stolt över hur vi alltid strävat efter att förstå varandra i kriserna och tagit oss ut på andra sidan som ännu lite starkare och ännu närmre. Jag är glad över att få leva med en klok person som alltid vill förstå och förlåta, som jag kan prata med om allt och som jag skrattar med varje dag.
Igår var vi ute och firade med drinkar The Standard och middag på Chateau Marmont. Och idag är vi väl kanske en aningens trötta. Precis som man ska vara när man firat sina fem år ordentligt!
Jag hade på mig en svart klänning ur Elin Klings kollektion för Guess. Jag fick den i höstas men har faktiskt inte använt den tidigare, den kändes liksom som en stass man inte vill ha strumpbyxor under. Och i Los Angeles just nu behöver man inte strumpbyxor kan jag lova. Damn vad varmt det är just nu!
Här är en annan bild på… eh klänningen? Från när vi på väg hem från krogen stannade till på nattöppna Home Depot och något överklädda handlade lim, glödlampor och en hel del andra rätt ogenomtänkta men för stunden helrätt inköp.
Underbart och snygg klänning!
http://www.karingustafsson.wordpress.com
Så otroligt fint skrivet, Cecilia! ”Kärlek blir mer, ju mer man slösar med den”, säger ett gammalt visdomsord. Förmodligen har ni varit väldigt duktiga på att slösa! Grattis på 5-årsdagen.
Linda
http://barnbenens-basta-van.texflow.se/#
Åh vilket härligt inlägg! Jag ska gifta mej med mannen i mitt liv om ynka två små veckor och jag börjar också bli sjukt nervös… Inte för att det inte känns rätt, för det vet jag att det är men det är ju ändå en sån stor grej det där med att gifta sej. Något jag inte tyckte som ung, men saker förändras… Nu ser jag verkligen fram emot att vara husband and wife på riktigt och att få samma efternamn som resten av familjen!
Jättefint skrivet och härligt att du bjöd på sista bilden! Ni verkar ha haft en kul kväll! 😉
Vilket fint inlägg! Jag blir lite kära i er. Känner väldigt starkt för min kille och längtar efter barn och familj. Blev inspirerad! Att man känner att det är rätt och växer tillsammans. Kram på dig
Grattis på er dag! Ni verkar ha det underbart. Jag undrar vad din kompis har för snygg klänning på sista bilden?
Hallå! Klänningen kommer från Dry Lakemoch du hittar den bland annat i butiken Amazing Seven i Farsta.
Hej Cecilia!
Jag har läst din blogg länge, länge och tänkt skriva det här brevet ett bra tag. Jag vill tacka dig för att du delar med dig av ditt liv och därmed inspirerar mig mycket!
Det började när jag fick min son. Han hade kolik och jag var riktigt babybluesig, saknade mitt gamla liv, hade svårt att hitta in i mammrollen och var riktigt mörk i sinnet. Då läste jag att du och Per åkte till LA (eller var det Miami) när Bonnie var liten. Ni gjorde massor av coola grejer och verkade liksom strunta i att bli rädda och tråkiga som föräldrar. Jag var livrädd men bokade en resa till LA, där jag och min man bodde precis på stranden i Venice beach i 32 dagar – bland lodisar, pitbullhundar, superstjärnor och galna hippie-trumcirklar. Det var några av mitt livs underbaraste dagar. Babybluesen släppte och dom varma solstrålarna i LA verkade göra min son till en riktig solstråle också!
När sonen blev 2 insåg jag att min kropp tydligen inte tänkte bli sig själv igen. 6 kg kvar att gå ner, ständig ryggvärk och jävligt trött på att dölja mig i ”mammakläder”, läste jag dina tips om att skaffa en personlig tränare som hjälper en att träna effektivt och på rätt sätt. Och dina ord var ännu en gång EXAKT vad jag behövde. Jag bokade tid hos en underbar PT och nu ett halvår senare har jag gått ner allt och är i mitt livs form! Tränar 3-4 gr per vecka – crossfit och löpning. Sprang mitt första lopp för nån vecka sen!!!
Har länge drömt om att åka till LA , då jag jobbar i filmbranschen. Men det är läskigt att riva upp sonen från dagis osv. Därför är din blogg ännu en gång SÅ inspirerande. Du och din man ville ha ett äventyr och nu är ni där och lever er dröm!!! Så underbart. Kanske vågar även jag ta ett första stapplande steg mot mitt äventyr… TACK för all inspiration!!!
Kram
J
J: stort tack för din kommentar och för att du berättar. Vet du, att det gör att jag känner att det ändå finns någon slags mening med det här bloggeriet.
Grattis på er! Firar 10 år med min älskade samma dag som ni gör. Längtar efter nästa 10! Jag har funnit den person som gör mig till en bättre människa, helt fantastiskt!
gud, ni är så fina tillsammans. på riktigt. stort grattis i efterskott!
fantastic position.