Vet ni vad jag skulle vilja höra er berätta om; Förändringar ni gjort. Förändringar i livet. På det privata planet, relationer ni rett ut och vågat göra upp med eller skilsmässor ni tagit steget och genomfört. Eller professionellt: Om ni vågat byta karriär, eller börjat plugga, eller sagt upp er från ett jobb ni på pappret borde ha älskat men ändå som ändå inte fått er att må bra.
Jag tänker så mycket på det här nu. Familjen har jag inga planer på att byta ut, men det där andra. Ni vet. Vad vill jag? Egentligen? Och det gör man ju i omgångar förstås, men nu känns det liksom som att jag nått fram till ett vägval. Jag behöver våga. Jag behöver bestämma mig. Jag behöver börja tro på att jag faktiskt kan nåt (och det vet jag att jag kan, det är inte det, bara det att jag just nu tappat min kompass, jag har liksom förlorat kunskapen om vad det är som får mig att må bra. Eller så är det just det som håller på att förändras).
Så inspirera mig lite! Eller avskräck. Dela med er om ni vill, av era små och stora val och beslut och hur det har påverkat er. Det känns på något vis som att jag behöver det. Lite input. Lite nya tankar. Så jag skulle vara hemskt tacksam om ni hade lust att spill it out så att säga. Och var gärna anonyma om ni vill! Tack på förhand. Och kram.
Hej!
Jag är en trebarnsmamma på 35, som jobbat som lärare i 9 år. Jag vet att jag är en skitbra lärare och jag älskar eleverna, men det tog all min energi. Jag har tagit tjänstledigt (kommer säga upp mig i sommar) och jobbar extra som utbildare för vuxna med adhd, asperger od. Så jäkla roligt! Har ju inte helt bytt bana, men jag vågade sluta på ett fast jobb utan att ha något annat fast. Jag jobbar mindre och har mer tid för mig själv (och barnen). Jag mår så sjukt mycket bättre. Allt löser sig alltid! Det enda som är viktigt är att må bra! Låt magkänslan vara din kompass!
Förra våren började jag att jobba med mig själv. Det kändes som att jag var på väg in i en vägg, visste inte vem jag var eller vad jag ville. Jag gick till en coach. Utan att blir för långrandig så var en av de stora delarna att jag skulle lära mig att lyssna på mina känslor. Jag har oftast gått på mina tankar och har velat ha bekräftelse från andra att jag ”känner rätt”. När jag började inse att jag fick vara ledsen för en pissak även om det kändes löjligt så blev jag mer stabil. Jag älskar att jag är en känslomänniska och det betyder inte att jag har nära till tårar (oftare till skratt), men jag finner ett lugn i att tillåta mig att känna det jag känner. (oj vad flummigt detta låter…)
Men med detta har det också inneburit att jag träffat en underbar man. Någon som jag aldrig trodde att jag skulle träffa.
Om man orkar ta sig tiden och kämpa sig igenom så är det så häftigt att jobba med sig själv och hitta nya sidor som man gömt bort någonstans.
För på dagen ett år sedan började jag rensa i mitt liv, hade mottot: mitt liv är mitt och ingen annans! Lämnade min dåvarande sambo, flyttade från ett gansk nyligen köpt hus. Men jag levde i en relation som inte gjorde mig lycklig och steget ur den var egentligen inte speciellt svårt, även om det kändes hemskt att såra någon så klart. Några månader senare sökte jag ett nytt jobb som jag fick! Och träffade i samma veva den som jag tror hoppas och vill ska vara mannen i mitt liv! Nu har jag en helt annan… Gnista kan man nog kalla det. Skrattar mer och känner mig mer ”hemma” i mitt egna liv!
Kram och tack för en underbar blogg!
För några år sedan kändes mitt liv himla rörigt. Hade precis flytt hem efter en lång tids utlandsboende. Gjort slut med min förra kille, som jag varit tillsammans med i många år. Och träffat en ny man. Allt kändes lite uppochner och jag kände mig himla vilsen. Då fick jag kontakt med en helt fantastisk ”kroppsterapeut” som verkligen fick mig på banan igen. Han jobbar med både kroppen och själen och har fått mig tt känna mig himla rotad, trygg och lugn. Jag kan fortfarande fundera på vad jag ska bli här i livet, men nu känner jag mig så mycket mer centrerad och liksom med i mitt egna liv. ”Kroppsterapeuten” heter Björn Wikström och finns bl.a. Här: http://kroppsterapeut.blogg.se/ Och önskar verkligen att alla nån gång ska få gå hos Björn!
Jag är fortfarande ung, bara 23 år och har därför vågat många gånger. När jag var 21 år fick jag ett drömjobb enligt många, jag blev guidechef på ett danskt skidreseföretag där jag ansvarade för 60 guider och fick resa runt i alperna hela vintern. Jag tjänade mer pengar än vad många 45 åringar gör och jag fick åka skidor hälften av tiden, vem skulle inte tackat ja till det? Till en början älskade jag jobbet men insåg efter ett tag att jag inte var lycklig. Jag var ensam, hade inga riktiga kollegor då alla jag träffade var ”mina” anställda och jag fick därför inte ha en personlig relation med någon. Jag levde i en resväska utan någon fast punkt och för varje dag som gick blev jag olyckligare. Jag har alltid varit en social person och att träffa nya människor varje vecka utan att få bygga en riktig relation med dem gav mig till slut kalla kårar. Jag bestämde mig för att säga upp mig med omedelbar verkan och flytta hem till min hemstad i Sverige. Direkt efter ångrade jag mig och jag kan än idag undra varför jag inte höll ut lite till, det kanske hade blivit bättre? Men sen tänker jag efter och inser att det inte hade kunnat bli bättre, ett jobb där man gråter sig till sömns varje dag kan inte bli ditt drömjobb. Idag är jag glad över mitt beslut, främst på grund av att jag när jag flyttade hem träffade min nuvarande sambo. Det har lärt mig att det alltid kommer något bra ur det dåliga. Idag, två och ett halvt år senare, är jag lyckligare än någonsin. Allt jag kan säga till dig är: VÅGA! Det kommer kännas konstigt men vara så JÄKLA värt det!
Hm. Mina erfarenheter, de förändringar jag gjort under senaste tid är många. Levde i en relation med en fantastisk man, verkligen helt underbar på alla sätt och vis. Vi levde ihop, pratade, skrattade, grät och älskade varandra sjukt mycket – (hur jävla klyschigt det än kan låta) andades samma luft. Han var verkligen mitt allt, hade aldrig förutspått att någonsin kunna leva utan honom. Sedan kom den där dagen, då luften fullkomligt rann ur en. Jag kom hem från jobbet, en helt vanlig torsdag, vi satte oss vid köksbordet. Tittade på varandra, sa inget, men båda visste i det ögonblicket att det inte längre skulle vara vi. Utan tårar, utan skrik med en annorlunda känsla i kroppen konstaterade jag, utan att någon gång, någonsin säga att han inte var min stora kärlek, att jag inte längre trodde att han var just den.
Nu då, idag. Saknar honom varje dag som går, tänker på honom, funderar vad han gör, konstiga känslan av att inte veta precis hur han tänker just i denna stund kommer aldrig att släppa. Känner mig dock fri, redo att faktiskt göra det jag alltid velat gjort. Så.. om två månader samlar jag mitt pick och pack och beger mig från Sverige. Tråkigt utan honom, men det känns som om jag vaknat ur min dvala. Glad över misstag (kommer aldrig att ångra dem), glad över vad som väntar runt hörnet.
,Hej Cecilia!
Tack för en inspirerande blogg, gillar ditt sätt att skriva, du har ”stuns” i texten. Jag är 38 år, har två barn och min erfarenhet är att ju äldre man blir, desto viktigare är det att vara sann mot sig själv. Göra saker som betyder ngt för en själv. Mitt senaste år har verkligen varit så rörigt. Jag sade upp mig från ett fast jobb där jag inte trivdes och ville byta bana, var jätterädd först.Började jobba med föreläsare( jätteroligt), trodde verkligen jag hittat rätt. Dagen innan min provanställning gick ut, blev jag uppsagd pga nedskäringar. Jag blev så knäckt. Fick ändå ett nytt jobb i talarbranschen, en projektanställning på några månader. Var arbetslös i några månader, vilket jag inte har varit det sen 20 års åldern. Fick ett jobb som jag verkiigen trodde skulle bli så bra, men visade sig vara helt totalt fel Snacka om snurrigt värre. Har för ngn vecka sedan fått ett nytt jobb i hälsobranschen som jag brinner för, sagt upp mig från mitt nuvarande jobb och jag känner sån frid. Om jag inte gjort alla dessa små krokar hade jag inte fått detta jobbet. Tillslut hamnar man rätt. Det viktigaste är att inse sitt eget värde, våga stå upp för sig själv, faller man så reser man sig igen. Jag är idag glad för att det här året har burit mig ända hit. Det är klart du vågar, jag hejar på dig!
Kram Niina Björkman
Skriv din kommentar här!
Jag tror på att våga chansa och riskera tryggheten – man blir ju alltid en erfarenhet rikare ändå. Och är det inte sällan man ångrar sig? Jag vet inte om jag alls ångrar något jag gjort. Det var ju rätt då. Jag tror på att vara modig och försöker verkligen leva mitt liv så. Livet blir så tråkigt om man bara går i samma spår. Jag kan nämna i alla fall 3 tillfällen då jag tagit rejäla risker de senaste åren (jag är bara 22!).
1) Jag kom in på juristprogrammet som 18-åring. Alla vara så förbaskat stolta över mig och jag var nog lagom mallig över bedriften själv och föreställde mig ett liv som jurist. Men skolan började och jag kände väl direkt att det inte var min grej. Jag var helt enkelt inte intresserad av juridik. Men jag uthärdade en hel termin innan jag till slut in orkade mer – och hoppade av. Det var en jäkla risk, ett misslyckande tyckte jag då, och jag började jobba på en förskola istället. Det kändes som ett nerköp då – men det var det roligaste jobb jag nånsin haft och jag träffade min bästa vän där och nu är jag gudmor till hennes son så det är omöjligt att ångra det beslutet.
2) Jag pluggade utomlands en termin i Leeds. Hade aldrig ens varit i England, hade aldrig varit hemifrån mer än 5 dagar och kände absolut ingen. Det var en svår termin på många sätt men jag är fortfarande så jäkla stolt över att jag vågade och gjorde det! Det har format mig som person helt; fick mig att inse vad jag vill göra och hur jag vill vara som person. Ingenting jag gjort i mitt liv har varit så utvecklande för mig personligen, trots att det var så svårt och tungt på många sätt.
3) Den senaste risken tog jag alldeles nyligen. Jag läser min sista termin på universitetet nu och blev erbjuden en fast tjänst på mitt nuvarande extrajobb. Det är ett helt okej jobb med trevlig kollegor men inte jätteutvecklande. Jag vill ju utvecklas och växa och satsa på mina drömmar – inte ta nåt jobb bara för att det är tryggt. Så jag tackade nej. Istället ska jag satsa stenhårt på att frilansa i vår och verkligen göra det jag brinner för. Hur det kommer gå – ja, det vet ju ingen. Men det värsta som kan hända är inte tillräckligt för att avskräcka mig från att följa mina drömmar så nu kör jag!
Nu gör jag ett nytt försök…. både jag & mannen konstaterade att Malin här nedan kunnat varit jag, fast jag är ett år yngre har ett barn mindre & har jobbat som lärare ett år längre. Nu är jag också tjänstledig & arbetar ca 75% på en folkhögskola & det är ett sant nöje, längtar till jobbet på söndagarna! Jag är en fantastiskt lärare, & har jobbat många år på en tuff högstadieskola & det är riktigt roligt men ack så slitigt, så man frågar sig om och om igen om det är värt det . Så att våga kasta mig ut i detta nya var det bästa jag gjort & nu hoppas jag på fast tjänst, trygghetsjunkie som jag är. Frågan är också om jag skall våga försöka bli gravid igen, men det är en annan historia.
För första gången på länge så frågar jag mig inte om jag är på rätt ställe utan hur jag skall kunna stanna på denna plats.
jag vill inte bli för privat för man vet inte vem som läser här. men just nu är jag i det stadiet som jag tror att du en gång varit i. du har skrivit om det en gång i ett blogginlägg, och jag har försökt söka fram det men inte lyckats. och likt du gjorde då vill jag bara ut och cykla, vilket går sådär med decimetertjock snö.
hur som helst. jag har vågat känna efter och det betyder att jag rycker upp mitt liv i den stad där jag bor för att flytta till en ny. jag sade upp mig för tre månader sedan för att jag insåg att jag vill verkligen inte jobba kvar på ett ställe där allting alltid kommer att vara en kamp mot cheferna (arbetar som sjuksköterska). jag sade upp mig för att jag vet att jag har mer att ge, och vill ge det till någon som uppskattar det, mer än bara patienterna då.
har ännu inte något nytt jobb men vet att det löser sig. jag känner att jag kommit i ett nytt flow och jag vet att om jag bara vågar flyta med blir det bättre än vad jag i nuläget kan föreställa mig.
Oj var ska jag börja. 28 år och har jobbat sen jag var 18. Började med att arbeta som make up artist och stylist och slet som ett jävla djur för något jag verkligen älskade men med allt frilansande så var inkomsten siochså vissa månader och jobbade då även på restaurang för att få in cashen. Detta gjorde jag i ca 4 år sen tog det stopp. Satte mig på första flyget till Thailand och utbildade mig till dykinstruktör. Helt jävla fantastiskt! Sen efter ett par månader i paradiset fick jag bege mig hemåt igen men då var alla mina kontakter i modebranchen borta. Ja du vet säkert hur det är, man måste alltid vara tillgänglig! Då fick jag för mig att jag skulle in i butiksbranchen och med mitt goda ego fick jag jobb som direkt! Fantastiskt trodde jag, och det var det kanske i ett par månader men sen kom jag på att nä nu är det dags att plugga till mitt drömyrke, barnmorska. Folk trodde jag var galen. Hur gick det ihop? Make up artist och barnmorska? Två olika saker men minst lika viktiga för mig. Kom in på sjuksköterskeutbildningen direkt och i samma veva blev jag gravid. Mannen var arbetslös, jag sa upp mig, var gravid, han bara gå en termin innan bebisen kom och knapert var det rent ekonomiskt( och fortfarande är) men jag har ta mig fan aldrig varit lyckligare! Bebisen är nu ingen bebis längre och jag pluggar vidare och har aldrig mått bättre. Jag jobbar stenhårt för att nå min dröm som barnmorska och har idag fått ett underbart besked om praktik på kvinnokliniken. Ett steg närmre drömmen. Så Cecilia följa dina drömmar och jobba hårt och tro på dig själv så kan du inte misslyckas!! Tack för en fab blogg!!!! H
Hej Cecilia, jag håller själv på att gå igenom en stor förändringsprocess och vet hur jag kan ena dagen känna mig modig och stark och redo att ta ett stort kliv ut i det okända, nästa dag rädd och liten. Att låta magkänslan bestämma tror jag är bra och att lyssna på den och inte bara låta hjärnan fatta besluten. Man ångrar sällan vad man gjort utan vad man inte gjort eller provat.
Jag har senaste året gått tilll en karriärcoach för det kändes som att jag kört in i en återvändsgränd. Hon har fått mig att se vad det är som jag gillar och som faller sig naturligt för mig (mina talanger) men också varför jag inte kommer till min rätt på mitt jobb. Jag är kundansvarig på ett stort företag och för mig är det såå syrefattigt att komma dit. Det är inte rätt för mig. När man står inför en förändring är det lätt att börja tänka på ”men hur ska det gå till?” Skit i huret och bestäm dig för vad du vill/vad målet är. Huret löser sig alltid på vägen. Rekommenderar förresten boken The Secret av Rhonda Byrne.
I mitt fall är min talang närvaro i möten, fysiska möten med kunder/klienter. Jag har bl.a. börjat sälja kläder (hemförsäljning) för bl.a. House of Lola superkul extrajobb som jag hoppade på just för att det är roligt.
Jag har bestämt mig att för när jag börjar noja om hur jag ska uppnå mina mål- så fokuserar jag på att tänka på att det kommer att gå fantastiskt bra och att jag kommer att komma till min rätt. Bara för att inte gå in i oron om hur huret ska uppenbara sig.
Lycka till!!!
Verkar vara ett gäng lärare som vågar ta steget. Heja! Jag hade jobbat i ca 7 år som grundskollärare när jag var fullkomligt less på stressen, slitet och oförskämda ungar. Jag hade testat att söka jobb i andra brancher, ofta ngn typ av administrativ ass eller ”ordermottagare”. Men det var väl ca 300 sökande på varje. Till slut sökte jag en termin på högskolan och i samma veva blev jag gravid. Efter gravledigheten fick jag nytt jobb via internrekrytering i kommunen! Jag är så nöjd med det idag och jag får rysningar när jag tänker att jag just nu kunde stått i ett klassrum och vantrivits alternativt varit utbränd och sjukskriven.
För 2 år sen sade jag upp mig från mitt dåvarande jobb där jag varit i 7 år. För tillfället var jag ensamstående (heltid) med en 3 åring. Jag var ”mellanchef” och kände att jag inte kunde komma vidare. Jag var uttråkad och understimulerad. Världen kändes så liten och förutsägbar. Så jag sökte in till ett program på universitet. Jag kom in. Fick panik. Hur skulle allt bli? Skulle jag klara skolan, ekonomin, var jag smart nog? Letade upp ett extra jobb och påbörjade utbldningen. Livrädd! Men nu är jag inne på min 3:e termin och trots att det är sjukt jobbigt ibland så fixar jag det. Gött är det! Just det, jag är 35 år och en av de äldsta i ”klassen”.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 4 år, mamma träffade en underbar man och min pappa träffade häxan från helvetet när jag var 8 år..De flyttade till en annan förort i Stockholm (på andra sidan stan från min mamma…). Häxan behandlade mig värre än Askungen men mot min pappa visade ho en helt annan sida givetvis. Min pappa som är svag tog hennes parti, min mamma försökte med alla medel att få honom att se men motarbetades å det grövsta. När jag var 10 år fick jag nog och bestämde mig för att flytta tillbaka till min mamma. Det är det bästa beslut jag någonsin gjort!!! Jag var nervös för hur det skulle bli etc men kände i min mage att det var rätt och nu kör vi på detta. Jag fick komma tillbaka till min gamla klass och blev mig själv igen istället för den skuggan som bott hos pappa. Hade jag inte tagit detta steg är jag övertygad om att jag varit en mycket kuvad människa idag istället för den trygga, självständiga tjej som vågar stå upp för mig och vad jag tycker vilket jag även inpräntar i mina två döttrar! Pappa och jag ahr bättre kontakt idag men jag har aldrig förlåtit honom för det svek han utsatte mig för när han valde sin frus sida. Han är skild från Häxan sedan jag var 13-14 år då hon blev inlagd på Danderyds psykiatriska klinik…
Vad spännande Cecilia. Jag gör just nu en livsförändring och skolar om mig. Jag har under åtta år arbetat på samma ställe och jobbar idag som produktchef. Inte alls det jag brinner för. Inte speciellt kil. Jag är väldigt uttråkad och understimulerad. Efter att barnen kom så har det för mig blivit väldigt viktigt att fokusera på att må bra och vad som för mig är viktigast. Att arbeta med det du brinner för, att kunna utvecklas som person, inspirera och vägleda. Jag vill inte känna när jag är 50 att jag inte har levt det liv jag velat pga bekvämlighet. För mig spelar då inga pengar i världen någon roll. Nu följer jag mitt hjärta och magkänsla. Jag har tagit steget till en förändring och skolar om mig. Ett nytt arbete och en helt ny branch för mig är på intåg. 2013 blir en ny era i mitt liv. Följ ditt hjärta, din magkänsla. Och om det stämmer så just do it. Det tog mig nästan fyra år, men jag är mer säker än någonsin. och det bästa av allt, att jag tog ett beslut. Kram!
Jag har som du bott en del utomlands, haft riktiga drömjobb, gjort mycket! Nu har jag två små barn i din ålder och efter mamma-ledigheten hade jag storslagna planer, och rynkade lite på näsan åt detta jobb. Jaja, tänkte jag, jag tar väl detta så länge. Det är inte heltid och jag har inte lika stort ansvar/lön som tidigare. MEN. Jag trivs så himla bra! Och jag blir alldeles lagom utmanad och lär mig massor! Med andra ord, detta är vad jag mäktar med just NU, i denna fas i livet. Jag vet att jag kommer att söka mig vidare så småningom och ibland blir jag sugen på att söka ett mer krävande, ”spännande” jobb….men just nu är jag helnöjd. Så, detta kanske läses som ett ”avskräckande” exempel? Not my intention, bara att ibland kan man tänka efter innan man tar ett steg mot något nytt; se det man har, inte det man inte har. Å andra sidan sa någon till mig en gång att man nästan aldrig ångrar det man gjorde utan mer det man inte gjorde…. tack för en toppen-blogg, du är en stor inspiration för mig!
Vad glad jag blev att du ställde den här frågan just nu och att alal delade med sig av sina berättelser. Jag är själv inne i en förändringsprocess där jag sagt upp mig och jobbar (med viss framgång) för ngt nytt. Från att ha gått som på räls har jag stött på massa svårigheter och komplikationer på sista tid. så jag behövde verkligen läsa det här.
Hej Cecilia (och alla andra)!
Jag är utbildad civilingenjör. Egentligen skulle jag hela livet (innan jag behövde välja) bli (sport)journalist för det roligaste jag visste var att skriva. Och jag var (är) bra på det också. Men…sen så råkade jag ha väldigt lätt för matte, kemi, fysik och sånt, och då fick jag ju höra från alla håll, att ingenjör, DET borde jag bli. Och så blev jag det.
Under hela utbildningen kände jag att ”det här är nog inte helt rätt” men jag körde på ändå och roade mig på fritiden som krönikor åt olika tidningar.
2005 var jag färdig civilingenjör och fick jobb nästan direkt. Bra jobb, bra betalt, javisst, det ÄR bra att vara ingenjör. Nu har det gått sju år och jag är två små prinsessor rikare och…jag känner fortfarande inte att ingenjör är ”rätt”. Och nu har det gått så långt att jag inser att det aldrig kommer att bli det, i alla fall inte den klassiska ingenjörsrollen. I perioder har det varit superjobbigt, tankarna på att jag har ägnat så många år åt något jag egentligen inte tycker är roligt och jag tänker p vad mycket jag skulle ha kunnat hinna med inom ”rätt” område om jag hade gjort det från början. Samtidigt har jag fått allt fint jag har i mitt liv (mina vänner, min familj) indirekt tack vare min utbildning så jag kan ju liksom inte önska bort det.
Så, det jag gör nu (äntligen!) är att steg för steg försöka kombinera min ingenjörsbakgrund med det jag egentligen VILL göra. Jag är bra på ledarskap, jag är bra på kommunikation, jag älskar att skriva. I min dröm – och min långsiktiga målbild – så har jag en egen kommunikationsbyrå och jobbar mot/med teknikföretag. Det är en väldigt lång väg dit, och det är inte säkert att jag når den eftersom jag kanske hittar något som passar mig perfekt på vägen – men den visar mig ändå en riktning när jag ska ta beslut som rör karriär osv. Som ett led i detta har jag nyligen bytt jobb vilket gav mig en ganska rejäl lönesänkning, konstigt tycker många, men för mig var det helt rätt utifrån hur jag känner (kan tillägga att jag inser att det är en lyx att kunna tänka så här, rent ekonomiskt menar jag,
Sedan jag började tänka så här har jag mått mycket bättre, och inte känt mig lika ledsen över mitt ”felaktiga” utbildningsval. Jag ser det som steg på vägen, och de flesta erfarenheter är ju ändå bra, eller hur?
Tack för en bra blogg och vad kul att du tar upp den här typen av tankar!
/Maria
Det verkar som om vi är många som känner igen oss! Jag är jurist och precis som Maria känner jag att det inte är rätt för mig. Problemet för mig är att jag inte vet vad jag vill istället… Är det ngn som har varit hos ngn BRA jobbcoach el liknande?
Kanske inte alls vad du tänkte på, men jag sade upp kontakten med min mamma för två år sedan och det har förändrat mitt liv till det bättre. Det är en lång historia men min mamma är psykiskt sjuk (borderline/narcissistisk personlighetsstörning) – något som varken syns eller märks av andra. Jag förstod heller aldrig vad som var ”fel” men när jag fick barn med en man med liknande narcissistiska drag och det kraschade när sonen bara var 4 månader så började jag se och förstå. Med hjälp av en fantastisk terapeut vågade jag ta steget bort och är så oändligt glad för det idag. Idag har jag en underbar äkta man och en två månader gammal dotter på bröstet. Många (alla?!) har fruktansvärt svårt att förstå hur man kan säga upp kontakten med en förälder och blir förvånade när jag säger att hon inte ens vet att hon har ett till barnbarn. Men varför skulle hon veta det? Vi har ingen kontakt! Och alla år hon gjort mig och min syster så illa… Jag har aldrig mått bättre eller känt mig starkare än jag gör idag. Drömmen är att öka kunskapen om psykisk sjukdom (den ”osynliga”) som skadar så många barn. Jag har faktiskt flera gånger önskat att mamma varit alkoholist eller något -för det förstår folk. Men ingen förstår att den trevliga kvinnan är allt annat än en dålig mamma…och det gör det oändligt mycket svårare att själv acceptera och tillåta sig själv att söka hjälp, att faktiskt få sörja sin egen barndom och uppväxt.
När jag tittar tillbaka på mitt liv för bara några månader sen och hur det ser ut nu kan jag knappt tro att det är jag som levt i båda?
Bodde flera år i Stockholm, dit jag flyttade för utbildning. FIck en projektanställning på stället jag hade haft praktik. Var smickrad, trevligt med en riktig lön (alltid levt på studielån även om jag jobbat extra) alla sa grattis, men ändå kände jag att det inte var rätt ställe, något gnagde i magen och vägrade släppa. Jag tackade ändå ja (gick emot magkänslan) Det hela eskalerade och jag mådde sååå dåligt. Orkade ingenting. Ramlade ner i en nattsvart depression.
Insåg att det livet jag levde inte var vad jag ville. Flyttade tillbaka till staden där jag gick i skolan. Påbörjade en kreativ utbildning (som jag älskar!) Började ta hand om mig själv igen, lyssnade på vad JAG ville, gjorde det JAG mår bra av, och sakta och säkert var det som Fenix reste sig.
Nu trivs jag med livet. Det var som Stockholm stal det som var jag, min livsglädje och energi. Nu har jag ork och lust att träffa mina vänner, umgås med min familj, läsa böcker, träna. Känns som jag fått livet tillbaka. Känns ofta det är i kriser, och jobbiga situationer som det kommer mycket gott ur. Bara man vågar ta det där klivet. Innerst inne vet man ju vad man vill. Och man ställer frågan och bara vågar lyssna.
Lycka till!
hej! för exakt 1 år sedan packade min man, dotter och jag våra kappsäckar och flyttade till tyskland. ut på äventyr! jobbigt var det att lämna min tonårige son hemma i sverige med sin pappa men förutom saknad – som helats av skype – så har det varit ett fantastiskt år! och sonen är hos mig var 6 vecka så vi har fått mysa en hel del iaf samt att han är ytterst delaktig i vårt äventyr.
att våga och välkomna förändringar är min melodi. är dock inte rastlös eller riskvillig. snarare tvärtom: vill ha min trygghet och är väldigt riskmedveten. men att utvecklas och upptäcka saker är jag öppen för så när chansen gavs tog vi den. att uppleva nytt språk, ny kultur, nytt land, ny mat(!), nya vänner och bekantskaper är en fantastisk rikedom! jag är så glad att vi är här – nu. och stannar gör vi ett tag till. 😉
För två år sen gick jag in i väggen för att jag mådde så dåligt, bl.a. Pga mitt jobb. Fick gå i samtal och fick insikt i två huvudsakliga saker. Den ena var att jag inte gjorde något för mig själv, jag bortprioriterade alltid mig själv först och såg mig själv som minst viktig. Det andra var att jag sällan levde i nuet. Jag oroade mig för framtiden och ältade saker som har hänt, jag ville alltid avklara mina ”måsten” innan jag kunde göra det jag faktiskt ville göra. Detta har fått mig att byta jobb, ha kvalitetstid och ibland fokusera på det jag vill göra. Idag är jag tacksam för att jag gick in i väggen för det har gjort mitt liv mycket rikare!
Jag är bara 25 år och borde kanske inte tro att jag har några råd att komma med.. Men så tänker jag att om någon liten lus vill läsa, here you go. Jag är civilekonom och som nyutexad fick jag drömjobbet. På pappret. Ett av världens största företag, oändliga karriärsmöjligheter, bra betalt, trevliga kollegor och så vidare. Men organisationen och hierarkien har fått nig att totaruttna. Chefer som är inkompetenta och käppar som sätts i hjulet fick mig att bortse från alla fördelar o tryggheten (i princip omöjligt att gå i konkurs pga tryggheten från koncernen). Jag har nu sagt upp mig och ska börja en provanställning i januari. Min karriär på mitt todigare företag är bortblåst (man är en svikare som inte är vatten värd) och min fasta anställning puts väck, nu är det framfötterna jag ska visa och hoppas att det nya företaget gillar mig. Men vet u, jag ångrar mig inte en sekund att jag satt mig i denna sits. Livet måste levas och jag vägrar att vara olycklig. Gå på magkänslan så brukar lovet lösa sig. Kram och tack för en härlig blogg!
I yrkeslivet är min klart bästa investering att jag har skaffat mig en sjuhelvetes mentor. En som är bland de bästa i sitt (och mitt) yrkesområde och det har fått mig att ta riktiga jättekliv i min yrkesmässiga utveckling.
Som mamma är mitt stoltaste att jag gör det i princip på egen hand just nu med en veckopendlande make och barnvakten 35 mil bort. Mina flickor är bra precis jämngamla med Bonnie och Rio och det GÅR. Och det går BRA. Hur trött och instängd jag än känner mig vissa dagar så är den totala upplevelsen en jäkla egoboost som får en att kunna tackla nästan vad som helst. ”Jaha, du har problem med att din kille inte plockar undan disken säger du? Jag tar hand om två jag-kan-själv-åringar på egen hand.” Beat that, liksom.
I både yrkeslivet och mammalivet har min stora insikt det senaste året varit att bägge till stor del handlar om prioriteringar. Man kan inte hinna allt alltid och det är helt ok. Kram!
Jag lever efter principen att får man en chans man är minsta sugen på så ta den! Det går (nästan) alltid att ångra sig och gå tillbaka till ursprungsläget om det nu inte blev som man tänkt sig.
För tre år sedan så fick jag en tjänst i butik i Stockholm, så jag flyttade 50 mil ifrån hus, hund, man och övrig familj (utan inbördes ordning!). Jag impulsköpte en, då, alldeles för dyr lägenhet med hjälp av familj, jag köpte den med möbler och rubbet så jag tog bara min väska och tandborste och klev in.
Efter sex månaders SLIT och fruktansvärda motgångar så ramlade drömjobbet ner i knät på mig. Jag har ett stimulerande jobb, fantastiska kollegor, tjänar tre gånger så mycket som för tre år sedan. (Och har äntligen kunnat betala av lägenheten till familjen!) Dessutom sålde vi huset och min man sitter brevid, och hunden sover gott på mattan. Nästa stopp på resan blir USA. Så kör bara! Om du är sugen, go for it! Det är inte alltid lätt, det kan till och med vara fruktansvärt emellanåt. Men det är värt det. Och det där man är rädd att lämna, det kan man alltid hitta igen.
Hej Cecilia! Tack för din härliga blogg! Roligt att du tar upp detta ämne! När jag läste Marias kommentar så var det som om det var jag själv som skrivit det… Jag ”blev” också civilingenjör för att det var så ”brett och bra” – och för all del gillade jag ju de ämnena också. Jag lärde mig massor på utbildningen förstås, som jag haft nytta av både till vardags och på mitt tidigare jobb. Men jag drömde ändå lite diffust om något annat…journalistik, grafisk design, färg och form…och snart 40 fyllda blev det plötsligt bråttom! Tänk om jag sitter där vid 50 och tänker, jaha det var det här det blev? 20 år på samma företag, olika tjänster men inom samma kompetensområde, kunde jag inte gjort något annat? Jag började ett nytt jobb förra hösten och kände egentligen tidigt att det inte var rätt. Men jag kämpade på och tänkte att det nog blir bättre. Det blev det inte och när jag ett par morgnar nästan grät vid frukostbordet för att jag inte ville gå till jobbet fattade jag ju att såhär kunde jag ju inte fortsätta. Det skulle sluta med att jag blev sjuk. Gå in i väggen ville jag absolut inte göra. Jag diskuterade saken med min man och efter en veckas sansat övervägande sade jag upp mig! Det var en sådan befrielse! Jag kände mig så fri – och lite galen när jag gjorde det. Men vilken energikick! Haha, jag bestämmer sjäälv! Då när jag väl hade bestämt mig och tog steget kunde inget få mig att ändra mig! Som tur är (!) har jag en man med jobb…Vi har tre barn i åldrarna 2-8 år och vi bor (hyfsat billigt) på en mindre ort och tänkte att vi provar med att klara oss på en lön ett tag. Vi får prioritera tid med familjen och att vi ska må bra och prioriterar bort prylar, kläder och annat som vi egentligen inte behöver ett tag. Det kanske till och med är nyttigt att prova det, tänker jag. Att konsumrera mindre, bra för miljön också! Jag började plugga på deltid (läser journalistik) och har fått massor av mer tid med barnen. Det är verkligen en lyx, men visst är det lite oroligt ibland när det gäller ekonomin. Än så länge har det gått med nöd och näppe, men en del besparingar har faktiskt fått täcka upp… Nu tar vi ett halvår i taget och jag njuter verkligen av att plugga igen och lära mig en massa nytt som jag hoppas kunna använda i en roll som kommunikatör på något företag eller kanske som journalist med teknisk inriktning. Ja det var min lilla historia, ännu vet jag inte vart det leder…
Underbart kul att läsa alla dessa kommentarer. Det får mig att inse att jag knappast är ensam om att inte ha vandrat en spikrak väg i livet. Jag föll i en riktig grop när jag var runt 27 (blev dumpad och avskedad under samma år, inte det bästa i mitt liv so to speak). Men jag redde ut stormen och fick ett nytt väldigt roligt jobb och kort där efter träffade jag min man.
Ett och ett halvt år och ett barn senare fick min man erbjudande om ett riktigt bra jobb i Stockholm. Han vantrivdes vansinnigt på sitt dåvarande jobb och jag var ganska trött på Malmö så vi bestämde oss för att flytta. Ett ganska modigt beslut med tanke på att jag lämnade hela min familj (och där med all extra barnvaktshjälp) OCH mitt jobb.
Att få ett nytt jobb inom mediabranschen i Stockholm, utan kontakter visade sig vara något tuffare än jag trott och när jag sedan blev gravid igen stod jag inför ett mission imposible. Men under min andra graviditet bestämde jag mig för att jag skulle börja läsa på Universitet. Jag sökte, blev antagen och DÅ blev jag så klart erbjuden ett jobb. Funderade ett tag och överlade med min man och bestämde mig till slut för att återvända till skolbänken trots allt. Jag kan inte med ord beskriva hur nöjd jag är med det beslutet. Jag älskar att läsa och jag känner verkligen hur mitt självförtroende växer för varje dag som går. Jag ser detta som en investering i mig själv som jag är väldigt glad över att jag fått chansen att göra det.
Men om jag inte hade tagit risken som det innebar att flytta hade tillfället kanske aldrig uppenbarat sig.
Kram Marie
Skulle vilja fråga Anna B hur hon kom i kontakt med sin mentor? Det där är något jag funderat mycket på men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga..?
Hej! Jag har nyligen tagit ett beslut att lämna en stad som jag bott i i över 10 år för att flytta till Stockholm. Jag har fått fast jobb, har en syster här och flera vänner så jag vet att det kommer bli så roligt och härligt att flytta hit! Men ena stunden tvivlar jag på om jag verkligen gjort rätt som lämnar ett bra jobb med trevliga kollegor och massa fina vänner, för att i nästa stund tänka att det var dags att göra något nytt nu. Jag har gjort modiga saker innan: bokat resor över halva sidan jordklotet där jag inte känt någon, jobbat i andra länder m.m. För varje ”läskig” sak jag gjort och klarat så har jag växt som människa och varit stolt över mig själv som vågat ta steget!
Så jag uppmuntrar dig verkligen att våga det du funderar på och glöm inte att man vågar mycket mer än man tror! Lycka till!
Hej, otroligt inspirerande att läsa om hur modiga beslut ni fattat och jag tror bl.a. det är nyckeln till lycka- att få gå sin alldeles egna väg som inte alltid är så spikrak. 🙂
Jag tog i höstas beslutet att vara tjänstledig för att flytta till min kärlek i ett annat land. Jag är i din ålder. Där har jag studerat en termin, saker jag länge velat läsa men jag inte tagit mig samman att göra. Bland annat läser jag psykologi och det har berikat mig och mitt liv något alldeles fantastiskt. Nu gör jobbet att jag dock måste ta mig tillbaka och vi hoppas på en lösning för oss hemma men jag skulle inte tveka en sekund om någon frågade mig om jag ville göra om det. En termins paus i livet gav mig perspektiv på vad jag vill och vem jag är, åtminstone för mig. För oavsett om livet nu blir det ”det vanliga” ett tag igen så vet jag att jag kan. Att jag har massor med tankar om världen och ideer jag vill förverkliga i mig. Och det ska jag!
Framförallt, omfamna behovet av förändring. Se det som spännande, kul och utvecklande. Man är inte en missnöjd person för att man gillar utmaningar liksom. Och att våga, tja, val kan visserligen vara irreversibla – men få val är i förlängningen fel och det är få snedsteg som inte går att rätta upp (alltså inom det här området – vissa misstag är så klart himla onödiga). Finns möjligheten – GO (kör så det ryker kanske med en eller två ekonomiska back-up planer) eller go (ta ett par små steg och känn efter)! Tycker jag i alla fall!
Hej Cecilia! Jag är en tjej på 26. Har två barn på 1 och 3. Jag beslutade för några månader sen att lämna min man sen nästan sju år.. Det är ett av mina svåraste beslut någonsin men jag var bara tvungen. Så nästa år kommer bli kämpigt med mycket pysslande men jag ska klara detta. Om några år hoppas jag att lyckan ler mot en igen.. Tack för en helt fantastisk blogg! Kram.
Jag utbildade mig till inköpare inom mode men hade alltid en gnagande känsla av att det var fel. När jag fick barn bestämde jag mig för att ändra livsväg och är nu nästan färdig sjuksköterska och är så glad att jag tog steget för det känns så rätt! Man kan göra så mycket, det gäller bara att våga. Även om det är läskigt så tror jag verkligen på att lyssna på den där inre rösten. Man behöver ju inte göra allt på en gång, det går ju att smyga in mindre förändringar för att känns på det lite?