Har knallat runt stan mellan miljoner jobbmöten i Blankens ”The Palma” idag. Och det är en helt sjukt underbar känsla. Inte bara för att det är onormalt sköna skor, men också, och kanske ännu mer, för att varje steg påmint mig om en den här snudd på livslånga visionen som efter år av finslipning, en hel del tankekraft och rätt mycket envishet jobbats fram till en verklighet. Jag bärs ju liksom bokstavligt talat fram av mina egna drömmar. Att påminnas om att jag faktiskt vågade göra det här är en fin känsla, och jag unnar mig just nu att landa i den en liten stund.
Något helt annat: Känns både sommarfräscht och Robin Wright-igt power woman-snyggt med vitt från topp till tå. Tänker jag. Ungefär varannan minut. Resten av tiden tänker jag att ser ut som en sjuksyrra på lunchrast, vilket verkligen inte är fy skam, men kanske inte något mode statement direkt? Fast Johanna sa att jag var fin och att jag kunde kasta sjukvårdslookstankarna åt fanders, och eftersom jag bestämt mig för att vara snäll mot mig själv just nu, väljer jag att gå på hennes linje.
Lämna ett svar